30 maj 2013

Tripp, trapp, trull

Det bästa med att blogga är kommunikationen med läsarna samt den respons och alla kloka inputs man får. När jag startade Kinajuridik tänkte jag inte så mycket annat än att jag ville skriva men såhär i efterhand tror jag inte att jag skulle vilja vara utan det. Tack för alla fina ord!

Häromdagen fick jag ett mail från en person som hänvisade sin fråga till min senaste artikel på Dagens Juridik  om Kinas legal representative (法定代表人 som det heter på kinesiska) (klicka här). Han frågade mig om jag kunde vidareutveckla följande, se min kursivering:

"Trots problemen utgör legal representative oftast det säkraste, och enklaste, kortet vid affärer. Detta gäller så länge man som tredje man förstår ramverken som legal representative har att följa samt det tunga ansvarssystem av minst lika tvingande karaktär, som denne har att beakta."

Frågan var alltså om legal representatives (LR) ansvar är av särskilt intresse och hur det ser ut. En fullgod förståelse för ansvarsystemet som gäller för LR ger en grundläggande förståelse för vad som gör LR så speciell och varför den anses vara unik samt vilken kinesisk karakteristika den uppvisar. Detaljerna är komplexa - men nedan summerar jag huvuddragen.

LR:s ansvar delas in i tre huvudgrupper:
  • Civilt ansvar - Ansvaret är i princip bara internt, det vill säga LR har endast ett ansvar gentemot bolaget och ansvarar inte gentemot tredje man. Begår LR ett fel som drabbar tredje man erhåller sistnämnda ersättning från bolaget. Bolaget ansvarar gentemot tredje man och kan därefter göra gällande regress. Men, LR kan bli ansvarig även gentemot tredje man. Dock inte i termer av undantagsfall utan snarare bör det ses som att ansvar kan uppstå fast endast i vissa särskilt reglerade situationer. Ett exempel är ett potentiellt ansvar gentemot borgenärer vid konkurs förutsatt att LR förfarit på ett sätt som utkräver ansvar, till exempel om denne gömt egendom eller gynnat en borgenär framför en annan. Gemensamt för situationerna är att de inte är av rent civilrättslig karaktär. Det potentiella externa ansvaret, har jag märkt, är förvånansvärt ofta bortglömt av många men återfinns både i lag och de bindande tolkningarna av Kinas Supreme Court.
  • Administrativt ansvar -  Lagstadgat till punkt och pricka där speciallagar förekommer i så pass hög utsträckning att du måste ha stenkoll på vilken lag som egentligen gäller. LR kan bli utdömd av domstol eller andra myndigheter till att betala administrativa avgifter, som är den vanligaste förpliktelsen för denna ansvarsform. Beloppen varierar och kan vara allt från 2000 till över 100 000 RMB. Till exempel utlöser handlingar utanför verksamhetsområdet samt underlåtenhet att anmäla ändringar till den relevanta myndigheten denna typ av ansvar.
  • Straffrättsligt ansvar - Böter, fängelse samt fråntagandet av politiska rättigheter (en straffrättslig påföljd i Kina).

Ansvarssystemet med sina tre ansvarsformer är med andra ord tungt men nödvändigt för att neutralisera den makt som LR utrustats med i kinesisk rätt.

29 maj 2013

Internetfrälst

För bara fem år sedan var internethandeln i Kina så pass obetydlig att ingen ägnade den någon större uppmärksamhet. Den ekonomiska tillväxten blommade för fullt redan då men dess effekt blev minst sagt avmattad på e-handeln.
 
Det blev andra tider. Förstås. En av de bästa sakerna med Kina är, enligt mig, landets förbluffande förändringstakt och anpassningsförmåga i kombination med sin långa historia och sina välbevarade traditioner. Om framtida historiker ska enas om vad som utgör en av det tidiga 2000-talets revolutioner i Kina så skulle jag gissa på att det sannerligen bör bli den kinesiska internethandelns utveckling. För att minska den dramatiska tonen något kan man förstås erinra sig om att Kina ju har världens största befolkning. Å andra sidan är inte den logiken fullt tillämpad i verkligheten - internethandeln i Indien är exempelvis långt ifrån världens näst största.
 
Enligt en undersökning företagen av PwC internetshoppar 58% av internethandlande kineserna minst en gång i veckan. Detta att jämföra med amerikanska e-konsumenter, där motsvarande siffra ligger på 42%. Kineserna visar dessutom en betydligt högre, nästan fördubblad benägenhet än världssnittet att använda sig av smartphones och surfplattor. USA är dock fortfarande rankad etta när det gäller världens största e-marknad, troligtvis vad gäller omsättning, men Kina ligger nu och flåsar den amerikanska e-handeln i nacken.
 
För den som också gillar snabba fakta som jag, så visar följande siffror från en McKinsey-rapport hur e-marknaden i Kina såg ut 2012:
 
  • 130 miljoner abonnemang i landet
  • Årets omsättning för e-handeln blev totalt 190 miljarder dollar
  • Hört talas om Singles' Day någon gång? En relativt ny högtid i Kina som införts som en "motvikt" till Alla Hjärtans Dag. Singles' Day infaller den 11 november (ett medvetet val där siffrorna 11-11 förstås står för just singelstatusen). Presentutbyten  vänner emellan på Singles' Day gör att internetförsäljningen på denna dag är den allra högsta på året. År 2012 uppgick omsättningen på Singles' Day till 4 miljarder dollar.
  • En genomsnittlig årlig tillväxt på 120% sedan 2003

Nu kommer det ske något alldeles nytt också på rättssidan. Kinas första e-handelslag håller nämligen på att tas fram och befinner sig i inledningsfasen. Syftet med lagen är att närmare reglera den kinesiska e-marknaden som under en kort period vuxit till världens näst största. Konkurrensen på den kinesiska e-marknaden har blivit knivskarp och är extremt tuff då alla aktörer vill få sin beskurna andel av vinsterna. För att komma tillrätta med vanliga problem som otillbörliga metoder begagnade av många aktörer för att köra över sina konkurrenter, skatteplaneringar, immaterialrättsliga intrång men också för att förstärka konsumentskyddet, stiftas därför denna lag som tydligen kommer att täcka varierande rättsområden som blir relevanta vid frågor inom just e-handelsområdet. Vissa begrepp kommer att omdefinieras och förtydligas där till exempel inte bara fysiska varor kommer att falla under lagens tillämpning utan även onlinetjänster och dylikt. Förra året upprättades även en femårsplan i Kina för just utvecklingen av landets e-handel där man täcker in alla möjliga delar av vad som kan främja e-handelns marknadsvillkor, företagsklimatet, högteknologin med mera.  Ett slags utkast till lagen offentliggjordes i fjol där allmänheten fick möjlighet att uttala sig om innehållet och komma med synpunkter. Nu har alltså själva lagstiftningsprocessen formellt inletts där även privata storaktörer på e-marknaden i Kina kommer att medverka.

28 maj 2013

Varning för slarvfel

Inte ens juridiken är befriad från den mänskliga naturens benägenhet till förvirringar. Samma sak kan tydligen också gälla skiljeförfarandet i Kina. Det som åsyftas är en rådande förvirring över vilket skiljedomsinstitut som egentligen menas när ett kontrakts skiljeklausul hänvisar till exempelvis ett skiljedomsinstitut i Shanghai. Varför denna osäkerhet?
 
Först, en kortfattad bakgrund
När utländska företag i Kina hamnar i en tvist med sin motpart vänder sig många till Kinas internationella skiljedomsinstitut i Peking, som också är landets äldsta (etablerat år 1956) och största. I fjol reviderade skiljedomsinstitutet sitt regelverk om skiljeförfarande där de nya ändringarna skulle börja gälla från och med första maj förra året. Ett axplock av de materiella ändringarna:
 
  • Skiljedomsinstitutet kan nu utdela en exekutionstitel till den part som önskar tillgripa interimistiska åtgärder. Tidigare hade enbart domstolen rätt till detta enligt den kinesiska lagen om skiljeförfarande samt den kinesiska motsvarigheten till vår  törstsläckande rättegångsbalk. Dock förutsätter detta att nämnda lagar inte stadgar något annat. För verkställighet är det fortfarande till domstolen man ska vända sig till.
  • Rättssäkerheten har fått gå före effektivitet när fler än ett muntligt förhör får hållas även om det inte är "absolut nödvändigt".
  • Utökad möjlighet till att låta förfarandet äga rum utanför Kina, förutsatt att tvisten har anknytning till andra länder.
  • Lättade språkregleringar. Parterna har sedan tidigare fått välja det språk som ska användas under skiljeförfarandet förutsatt att en klausul som reglerar språkvalet finns medtagen i avtalet. Men i avsaknad av en sådan har förfarandet alltid begagnat sig av rikskinesiskan. Nu finns det alltså öppningar för att välja övriga språk om skiljedomsinstitutet finner det vara påkallat av omständigheterna i det enskilda fallet.
  • En av de mest processekonomiska ändringarna tar sikte på att fler fall nu kan bli föremål för  summariska processer än tidigare då tröskelvärdet för det tvistade värdet har höjts från tidigare en halv miljon RMB till två miljoner RMB.

De nya reglerna ledde dock till att ett mindre krig utbröt strax efter reglernas offentliggörande. Två mindre skiljedomsinstitut i Shanghai och Shenzhen, båda underordnade det i Peking, började göra revolt mot moderinstitutet i huvudstaden. Skiljedomsinstituten i Shanghai och Shenzhen grämde sig över hur de nya reglerna skulle innebära minskad självständighet på grund av ökad centralisering inom organisationen samt en kraftig reduktion av antalet fall som skulle administreras av dem. Istället skulle fler handläggas av skiljedomsinstitutet i Peking. Efter ytterligare trilska tillkännagav Pekings skiljedomsinstitut att de två skiljedomsinstituten nu blivit fråntagna sina respektive behörigheter. Man införde ett förbud för skiljedomsinstituten att fortsätta använda moderinstitutets namn och varumärke. "Vem #@! tror du att du är?" eller liknande, tror jag att skiljedomsinstituten i Shanghai och Shenzhen tänkte, för ingen lydnad åtföljdes. Tvärtom valde båda skiljedomsinstituten att fortsätta med sina respektive verksamheter precis som vanligt. Man valde helt enkelt att döpa om sig och byta namn - inget tjafs, inga konstigheter. Stöd för denna uppfriskande kaxighet fick man också från städernas lokala regeringar och myndigheter. Shanghais och Shenzhens skiljedomsinstitut har även denna månad och i december fjolåret hunnit utfärda sina egna regelverk om skiljeförfarande. Samtidigt ska det finnas nya skiljedomsinstitut i Shanghai och Shenzhen som är formellt underordnade skiljedomsinstitutet i Peking. I Shanghai ska det även finnas ytterligare ett skiljedomsinstitut att hålla reda på. Det är hög tid för att slipa kompassen för att hitta rätt. Dags att göra hemläxan med andra ord - hög risk för "slarvfel". Någon därute som har stenkoll på läget? Hojta till!

26 maj 2013

Pouring love from China

Den vars hälsa inte är på topp bör kanske främst undvika en sak i Kina, nämligen att befinna sig vid invigningar av västerländska lyxmärkesbutiker. Själv har jag aldrig förstått poängen med att köa för ett väskköp men alla är vi ju olika. Kineserna stillar sitt hysteriska lyxbegär både inom landet och nu allt oftare utomlands, där städer som Paris och London, men också skandinaviska, blivit oerhört attraktiva shoppingdestinationer. Enligt vad jag har hört har exempelvis Harrods i underbara London anställt flera kinesisktalande säljare och vid tider där märkesbetuttade turister från Kina är som allra flest, sätter man också upp en välkomstskylt vid entrén på kinesiska. Desiree Bollier, chef på Value Retail, ett företag med flera outletbutiker i Europa där märken som Prada och Dolce & Gabbana säljs, beskrev hela fenomenet på det allra mest romantiska sätt: "We have a love story between us and the Chinese".

Konsumentindex i Kina ligger på 108, vilket är 15 över världssnittet, enligt amerikanska Forbes. Enligt HSBC Global Researchs rapport är en fjärdedel av världens alla lyxshoppare kineser medan siffran istället låg på en tiondel för bara tre år sedan. I kombination med konsultjätten McKinseys prognos om att nära nittiofyra miljoner kineser kommer att resa utomlands till 2015 så lär ledningspersonalen för alla företag inom lyxbranschen inte sitta sysslolösa.
 
Därför är jag förmodligen ensam om att fascineras mer av den kinesiska lyxhetsens uppkomst än  Hermèsväskor (inget fel med sistnämnda heller förstås). För långt ifrån alla dessa lyxkonsumenter i Kina är rika och snarare är det så att all fakta på området mycket verklighetstroget avspeglar det nya kinesiska konsumtionsmönstret och den kinesiska populärkulturen. Många av dessa konsumenter har kanske en månadslön på omkring fyra, femtusen brutto, en lönenivå som visserligen är rätt hygglig i Kina, speciellt om man är ung och junior på arbetsmarknaden, men som kanske inte riktigt räcker till månadsvisa lyxköp. Men ingenting är omöjligt sägs det. Man sparar en del av inkomsten och ett konsekvent sparande under en längre tid gör förstås att man rent tekniskt kan punda ut ett antal tusenlappar (eller ja, i Kina är ju den största valutan 100 RMB) för att göra sitt lyxköp. Det är också en del av den kinesiska kulturen att lyxa till det för sig själv för att markera hög social status. Att inte äga några märkesplagg (och att åka kommunalt) finns inte på kartan för många, speciellt de med en högre tjänstebefattning på jobbet. Visst förekommer ett sådant tänkesätt på vår sida av jordklotet också men inte alls i samma omfattning och grad som det gör i Kina.

Louis Vuitton i Shanghai. (Bild: Scanpix)

Invigningen av den första Louis Vuitton-butiken i kinesiska staden Nanjing. (Bild: The Load Star)

Vad tusan har allt detta med juridik att göra tänker kanske en del. Jo, jag tycker ju att det är roligare om bloggen ibland förenar juridik med något mer lättsamt och för dem flesta relaterbart. Juridiken i detta inlägg har med skatterätten att göra. I fredags utfärdade regeringen i Peking nya riktlinjer som ett led i landets planerade skattereform. Riktlinjerna kommer sannolikt medföra särskilda skattepålägg för lyxvaror vilket i praktiken innebär en förhöjning av  "lyxmoms" (skattesatserna för lyxvaror är redan höga i Kina jämfört med många andra länder vilket också är den drivande faktorn bakom att många kineser passar på att "fynda" utomlands), enligt den kinesiska kommissionen för landets utveckling och reformer. Det har också varit tal om att ett konkret skattepålägg eller en tilläggsavgift på 20% redan är bestämd och den kommer att gälla för bilar som säljs för över 1,7 miljoner RMB. I övrigt är det dock oklart vilka varor som i lagreformens mening kommer anses tillhöra lyxklassen. Enligt en företrädare för kommissionen så har tidigare lyxvaror nu blivit så pass vardagliga att de sannolikt inte kommer att "lyxbeskattas". Jag antar att vissa varor kommer att undantas men det återstår att se hur det slutgiltiga utfallet av skattereformen kommer att bli.

23 maj 2013

Mergers, del II

Här tar jag upp det som förra inlägget slutade vid, nämligen det för många otroligt spännande och det för många otroligt tråkiga ämnet M&A. Inlägget fokuserade på just myndighetens granskning av större mergers som anses kunna ifrågasättas ur konkurrensrättsliga aspekter.
 
I ett färskt utkast som utfärdats av den ansvariga myndigheten i Kina har man lagt fram förslag som hittills har välkomnats av praktiskt verksamma jurister i Kina. Observera alltså att hela utkastets innehåll endast utgör ett förslag och saknar därför överhuvudtaget någon verkan i dagsläget . Syftet är att effektivisera, förtydliga och göra processen mer transparant. En av huvudnyheterna är förslaget till en ny rättslig klassificering av förvärven, där vissa uppköp som uppfyller vissa kriterier ska anses vara av enklare beskaffenhet och mindre till storleken. Ett av kriterierna, som gäller vid horisontella förvärv är att de involverade bolagens totala marknadsandel i den relevanta marknaden ska vara mindre än femton procent. För vertikala förvärv gäller en procentsats på mindre än tjugofem procent för respektive involverat bolag i varsin relevanta marknad. Har jag inte undgått något så är det totalt sex olika kriterier, där det ena tillämpas framför det andra beroende på förvärvet ifråga. Till exempel får det förstås betydelse om en joint venture också finns inblandad.

Så långt som ögat når är dock aldrig särskilt långt och det blir därför inte alltid så enkelt som att enbart titta på kriterierna. Det finns många undantagsfall där kriterierna ska bortses ifrån även om de rent faktiskt är uppfyllda. Smått obskyrt har flertalet av dessa undantagsfall karaktären av generalklausul där det sista undantaget faktiskt är typiskt formulerat som just en sådan. Sedan finns det möjligheter för myndigheten att frånta ett förvärvs kategorisering som enkelt beskaffat, i tre nämnda fall, där också en tredje part ges möjlighet att föra bevis om förvärvets negativa konkurrenspåverkan. I väntan på förtydliganden om vad som egentligen menas och huruvida förslaget kommer att utmynna i bindande bestämmelser kan man alltså befara ett fortsatt stort utrymme för myndigheten att böka till processens alla delmoment och bevara sin kontrollrätt. Men å andra sidan, vad annars har man myndigheter till för?
 
Det är dock i allra högsta grad oklart vad ovanstående kategorisering i sig innebär. Förslaget nämner inte dess följder. Jag tror att man vill avvakta med ytterligare ställningstaganden tills den yrkesverksamma allmänheten har yttrat sig om förslagets innehåll. Det man i nuläget kan se är i alla fall myndighetens medvetenhet om att det finns en uppenbar distinktion mellan förvärv som typiskt sett kan hämma konkurrensen och förvärv som är betydligt mer anspråkslösa i det avseendet. Logiskt kan man i vart fall gissa att ett slutgiltigt förslag borde kunna medföra snabbare processer där förenklingar genomförs och där förvärv av just enklare beskaffenhet borde kunna slippa vissa formaliteter just för att sådana förvärv sällan har någon större hämmande effekt på konkurrensen.

Mergers, del I

För några veckor sedan skrev jag om den ökade betydelsen av Kinas konkurrensrättsliga lagstiftning (fokus på anti-monopoly vid M&A) och hur den nu genomgår en progressiv utveckling (läs inlägget här). Utvecklingen ska förhoppningsvis göra lagarna mer fulländade, särskilt då M&A-transaktioner som berör kinesiska intressen blir allt större och fler.

När Coca-Cola Corp. för ett antal år sedan planerade ett uppköp av en stor juicetillverkare i Kina fick man ett blankt nej från landets myndighet som prövar konkurrensrättsliga ärenden. Det är ytterst sällsynt att den kinesiska myndigheten fattar rena avslagsbeslut utan det som är betydligt mer vanligt är att myndigheten villkorar ett godkännande av uppköpet genom att förplikta det förvärvande bolaget till att vidta olika åtgärder inom givna tidsramar. I sig är detta förstås inget nytt, samma förfarande sker hos såväl andra rättsordningar såsom EU där Europeiska Kommissionen har det övergripande ansvaret för konkurrensrätten. Däremot är villkorens innehåll och karaktär mindre bekanta för västerländska jurister. Beroende på om det förvärvande och det förvärvade bolaget befinner sig i samma distributionsled är man i västerländska rättsordningar van vid att myndigheterna gör sin bedömning utifrån dessa omständigheter. Olika bedömningar görs beroende om det handlar om vertikala eller horisontella uppköp. I Kina tenderar myndigheten att bry sig mindre om att upprätthålla den distinktionen vilket gör att många bedömare ser det som en något oproportionerligt stor inblandning från myndighetens sida. Processen är dessutom mycket långutdragen - en process (som i sin tur är indelad i olika faser) för godkännande av även mindre uppköp kan oftast ta minst ett halvår. Omständigheter som skapar viss frustration hos många utländska bolag, inte minst för att ändrade valutakurser kan ge stora förändringar i dem belopp som investeras, och ger även mindre trevliga déjà vu-upplevelser eftersom att mycket kan behöva göras om. 

Går du i tankar om att göra ett uppköp? Då blir ditt bolag föremål för den kinesiska myndighetens uppmärksamhet så fort ett uppställt kriterium är uppfyllt. Du blir särskilt intressant om din verksamhet och dina produkter bedöms ligga i Kinas intresse. Det handlar om rent numeriska kriterier, som utgör rätt låga tröskelvärden, som tar sikte på den totala omsättningen efter uppköpet. Att kriterierna är rent numeriska är för att det egentligen inte spelar någon roll hur pass anknuten verksamheten är till Kina i övrigt utan så länge ett av bolagen har gjort affärer i Kina så tillämpas kriterierna.

Men man ska inte glömma att Kinas konkurrensrättsliga lagstiftning är så pass ung att den inte ens hunnit nå behörig ålder för att börja grundskolan i Sverige. Som tidigare juriststudent så lärde jag mig för första gången vad en "merger" eller en "acquisition" egentligen är för något. Och från den tiden, fram till min examen i våras har numera omkring nittio procent av alla anmälda M&A-transaktioner hos den kinesiska myndigheten multinationella företag involverade enligt amerikanska U.S Trade Representative. Kina har redan hunnit bli en het marknad för M&A-deal och landet trappar upp farten till det ständiga förbättringsarbetet på området. I april har två uppmärksammade uppköp, båda med stora aktörer involverade, fått sina respektive godkännanden av den kinesiska myndigheten. En av dessa var ett av världens största företag som säljer råvaror som sojabönor och vete. Det företaget, vars säte ligger i Japan, tog över ett amerikanskt bolag inom odlingsbranschen. Uppköpet tog nästan ett år för den kinesiska myndigheten att granska och man villkorade till sist sitt godkännande med att bolagens respektive verksamheter skulle hållas isär när det gäller export och försäljning av råvaror till Kina. Beslutet syftar förstås till att skydda dem inhemska företagen inom samma handelsbransch. Tyvärr hann inte bolagen ifråga få sitt fall prövat enligt dem i vart fall potentiellt blivande gällande regler som kanske blir verklighet till årets slut. Jag pratar om ett rykande färskt utkast (tänk ett slags lagförslag som utfärdats för att bli föremål för allmänhetens granskning och opinion) som tagits fram av den ansvariga myndigheten för att förbättra lagen och underlätta för M&A-aktörer framöver. Nästa inlägg, del två, kommer att handla mer om det.

21 maj 2013

Less indulgence to feed with

En restaurangchef för en exklusiv lyxrestaurang i Peking beklagade sig häromdagen över ett minskat antal gäster på nästan åttio procent sedan december. Inte nog med det, för de gäster som fortfarande gick dit höll dessutom ett betydligt fastare grepp om plånboken än tidigare. Till hennes tröst så verkar hon iallafall vara långt ifrån ensam. På sistonde har lyxrestaurangerna i kinesiska storstäder fått uppleva allt svårare tider i form av kraftigt reducerad omsättning och antalet gäster. Enligt officiell statistik från en myndighet ansvarig för näringslivsrelaterade frågor så har det genomsnittliga fallet för lyxrestauranger i Peking varit så högt som trettio procent under bara ett kvartal. Motsvarande siffra för lyxrestauranger i Shanghai var tjugo procent.
 
Den gemensamma nämnaren för det som dessa lyxrestauranger nu går igenom är de regler som utfärdades av regeringen i Peking i december förra året. Ett av folket högst välkommet initiativ av presidenten Xi Jingping. Reglerna som utgör ett led i en lanserad kampanj mot slöseri av pengar, tar sikte på ökad sparsamhet när det gäller användningen av offentliga medel och ska därmed motverka överflödig lyx och andra "utsvävningar". Det blev ett ramaskri när det uppdagades att vissa myndigheter i Sverige hade lagt ner miljonbelopp på arrangemang av personalfester medan motsvarande i Kina aldrig har varit någon "big deal" - vad är några miljoner...? Tjänstemän inom den offentliga sektorn i Kina har därför sedan slutet av förra året att iaktta regler som har till ambition att förändra inrotade beteenden bland tjänstemän och politiker. Gigantiska summor spenderas dock inte bara på lyxiga restaurangbesök utan även andra företag som säljer lyxvaror, resor, lyxbilar och svindyra viner har rapporterats sett reducerade intäkter sedan bestämmelserna trätt i kraft. Detta visar statistik från finansministeriet i Kina, som dessutom är offentlig (något som inte är så sällan förekommande som många verkar tro). Sedan bestämmelserna började gälla har därför många lyxrestauranger i Kina bestämt sig för att genomföra ett reformarbete och ändra lyxkonceptet till något folkligare alternativ. En välrenommerad restaurang i Peking har exempelvis tillkännagett att man nu kommer att sänka de höga priserna på omkring tvåhundra RMB (en prisklass som visserligen inte tillhör det absoluta lyxsegmentet men definitivt tillräckligt nära) per maträtt till omkring femtio till sextio RMB.

Något annat som bestämmelserna tar sikte på är att offentliga tjänstemän och politiker i minsta möjliga mån ska delta i pampiga ceremonier och lägga ut för resor som endast medför extern samhällsnytta. Och för alla er som brukar följa kinesisk nyhetsrapportering på tv, så vet ni att det är mycket större fokus på vad de kinesiska ledarna dagligen har för sig. Visserligen utelämnas vad presidenten åt till frukost och dylikt men i princip vartenda statsbesök, uttalande med mera ska det visas ett mindre reportage om. Enligt en av nya bestämmelserna ska nu en uppskattning av det faktiska nyhetsvärdet göras som ännu ett led i att spara på offentliga medel. 

20 maj 2013

Starbucks gör det, du med? - om bolagsformen för utländska företag

Precis intill Mannheimer Swartlings kontor i Shanghai ligger ett oftast smockfullt Starbucks i det trendiga, något ”turistaktiga”, Xintiandi. Området är i flera avseenden vid en första anblick, iallafall innan man hunnit läsa av några prislappar, mer lik Gamla Stan i Stockholm än andra delar av centrala Shanghai. Starbucks har själv kallat Kina för sin ”second home market” efter hemlandet USA och den fagra grönvita sjöjungfrun finns på många ställen i Kina. Man har tillsammans med sina andra västerländska kaffekonkurrenter etablerat sig i en tillväxttakt som även gäller för svampar som växer i mossan. Något som enligt mig var både väntat och oväntat. Väntat dels för att landet trots allt har över en miljard invånare som blir trötta på dagarna och därför behöver sin daliga dos av koffein. Oväntat för att Kina aldrig haft någon kaffekultur utan istället en uråldrig tradition av att dricka te. En tradition som blivit så pass senior att det snarare rör sig om en vardaglig vana. Samtidigt som Kina är hela världens verkstad och exportland älskar kineserna själva i princip allt som är importerat från väst (kaffebönan borträknad), – den obotliga ironin i att alltid vilja få det man inte redan har – vilket gör att de senaste årens kaffetrend i Kina, särskilt bland de unga, egentligen är föga förvånande. En kaffe är något lättillgängligt, finns alltid ”just around the corner”, och är trots sin västerländska etikett inte heller särskilt dyr.
 
Att jag tar upp Starbucks är för att de under 2011, ungefär samtidigt som jag köpte frappuccinos, cheesecakes och annat gott därifrån, bestämde sig för att förvärva delägarskapet av alla sina caféer i de viktigare kinesiska städerna från ett limited liability-bolag i Hong Kong. Ända sedan Starbucks gjorde entré på den kinesiska marknaden har caféerna tillsammans ägts av Starbucks och detta bolag i joint venture-form. Starbucks och det Hong Kong-baserade bolaget ingick ett avtal om ett slags utbyte där Starbucks förvärvade ägarskapet av kaféerna i Kinas fastland medan deras tidigare jv-partner förvärvade resten av Starbucks tidigare ägarskap av caféerna som finns i Hong Kong och spelparadiset Macao.

När det gäller utländska investeringar i Kina så har jv-formen länge varit en ohotad etta i termar av val av bolagsform för att bedriva näringsverksamhet i landet. Någon gång mellan 2005 fram till 2012 (rätta mig gärna om jag har fel) har dock antalet jv-bolag fått ge vika för ett ökat antal av så kallade WFOE (Wholly Foreign Owned Enterprise). Under den senare delen av den nämnda tidsperioden ska till sist antalet WFOE ha varit fler än antalet jv-bolag när det gäller just utländska investeringar i Kina. Men på sistonde har tal om förändringar som innebär rekyl för WFOE-bolagen nått mina öron där jv-formerna återigen ökat i popularitet. Sett för sig har dock också jv-formerna för utländska investeringar minskat något. Diverse olika ändringar i gällande rätt är förklaringen. Jag återkommer till dessa när jag är tillräckligt upplyst!

Nu tänkte jag istället ge en första presentation av vad WFOE är. I två tidigare inlägg skrev jag dels en översiktlig presentation av corporate governance i Kina (klicka här) och dels en text om bolagsetablering i allmänhet, som ni kan läsa här. Det finns en särskild lag för just WFOE-bolag i Kina och som då tillsammans med andra särskilda regelverk gäller istället för den allmänna bolagsrättsliga lagstiftningen. Lagen är visserligen rätt kortfattad men tar upp frågor som berör allt från WFOE-bolagets bokföring, arbetsrätt och många härliga formaliteter som noga ska beaktas. Enligt lagen är WFOE en juridisk person, ett bolag där det inbetalda aktiekapitalet fullt ut erlagts av en icke-kinesisk investerare, utan att vara en filial till ett utländskt bolag (för detta syfte finns en annan typ av associationsform). Med andra ord är bolagsformen det enda alternativet om man vill ha ett bolag som är helägt av utländska investerare. WFOE antas vara ett limited liability-bolag men andra bolagsformer kan vara tillåtna. Från det att man ansöker om att bilda ett WFOE-bolag ska man ha fått ett svar inom nittio dagar för att därefter ha trettio dagar på sig att gå vidare i nästa steg med sin ansökan om bolagsetablering. WFOE är mycket vanligt bland utländska företag inom handel- och tjänstesektorn. Fördelarna är bland annat att kunna ha full kontroll över sitt eget bolag, något som kanske inte alltid är fullt lika möjligt vid ett jv-samarbete med ett lokalt kinesiskt företag samt möjligheten att överföra vinster till utländska bankkonton. Samtidigt kan ett WFOE anställa såväl inhemska som utländska medborgare. Bolagsformen och dess regleringar är alltså skräddarsydda för att just attrahera utländska investerare till den kinesiska marknaden. Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg (klicka här) om bolagsetablering gäller att processen oftast är långdragen, snårig och underkastad olika regler beroende på stad och verksamhet. Förra veckan fick jag ett mail om att i ett inlägg fokusera på hur etableringen av just ett WFOE-bolag går till i Kina – Det gör jag gärna inom en snar framtid, säger jag till alla er som inte somnar av ämnet.

17 maj 2013

Play ducks and drakes

Det finns flera skäl till att uppmärksamma Hong Kong. Ett är bland annat att staden enligt många bedömare har ett av världens bästa skattesystem och ett annat är att staden betraktas som ett av världens mest berömda finanscentra. Hong Kong, som erhållit viss administrativ autonomi i förhållande till fastlandet, har även sina egna lagar. I staden finns också världens dyraste lägenheter, där många är lokaliserade vid vackra Victoria Harbour. Nu i veckan blev jag dessutom tipsad av min vän om någon gigantisk gummianka. Ankan som flyter i vattnet vid hamnen har lyckats fånga större delen av uppmärksamheten under veckan även om ankan nu mer liknar ett stekt ägg i vattnet sedan all luft gått ur den. Jag tänkte därmed att det nu är hög tid för även Kinajuridik att fokusera på någonting hämtat från Hong Kong.
 
Det är kanske mindre känt för vissa att Hong Kongs högsta domstol the Court of Final Appeal i mars kom med ett prejudicerande avgörande om en tvist som rörde grundläggande rättigheter. Rättigheterna återfinns i Hong Kongs konstitutionella lag från 1990 som stiftades av regeringen i Peking i enlighet med fastlandets konstitution. Fallet gällde utländska arbetares rätt att erhålla permanent uppehållstillstånd - en högaktuell fråga i Hong Kong där över trehundratusen arbetare inom städning och hemhjälp kommer till från länder i Sydostasien. I målet kom högsta domstolen i Hong Kong fram till att de två filippinska städare, som var parter i målet, inte hade rätt till att erhålla permanent tillstånd sedan deras anställningskontrakt löpt ut. Detta trots att de hade arbetat lagligt enligt ett giltigt anställningskontrakt och befunnit sig i Hong Kong under en mycket längre tid än vad som krävs för att ha rätt till permanent tillstånd enligt den tillämpliga lagen. Den ena av dem hade bott och arbetat i Hong Kong i nästan tjugosju år samt var mor till fem barn. Fallet utgör en infekterad fråga där majoriteten av Hongkongborna inte vill se någon dramatisk ökning av anhöriginvandring från dessa länder i Sydostasien. Precis som på många håll i EU befarar man att dessa grupper har som avsikt att utnyttja stadens sociala välfärd. Å andra sidan innebär ett beviljat permanent uppehållstillstånd en möjlighet för dessa arbetare att få rösträtt och arbeta utan att ansöka om visum. Domens motståndare menar att dessa arbetare blir helt hjälplösa utan några rättigheter. Så vad gäller egentligen? Blir arbetarna helt orättfärdigt maktlösa eller är domen snarare realistisk? Domstolen var iallafall helt säkra på sin sak och avgjorde frågan utan att några skiljaktiga meningar förekom. Jag har inte läst själva domen men har hört att det finns undantagsregler i en myndighetförordning som måste ha gjort det juridiskt möjligt för domstolen att döma så som man gjorde. Lagen stadgar i sitt tredje kapitel att om man kan anses ha sin normala hemvist i Hong Kong under ett visst antal år utan något avbrott däremellan så har man rätt till permanent uppehållstillstånd. Men förordningen ska dock undanta vissa utländska arbetare från lagen vilket gör att de inte omfattas av den lagbestämmelsen. De politiska inslagen i fallet är förstås väldigt framträdande och det är intressant att få en viss insyn i dessa frågor som inte bör undvikas utan istället diskuteras. Man gör det på många håll i Europa och USA men tydligen också på den asiatiska delen av jorden. 
 
Där sätter jag punkt och säger trevlig helg!

                                                  Photo: Jessica Hromas/Getty Images


16 maj 2013

Buzzing with activity

Jag älskar Shanghai. En metropol som jag halvt poetiskt brukar beskriva som staden där engångsföreteelser inte finns därför att man aldrig kan få nog. Peking i all ära och jag har visserligen mina rötter där men som jag säkert upprepat vid alldeles för många tillfällen, så är det alltid roligare i Shanghai. Och återigen ja, jag tycker fortfarande så trots alla ställda frågor som envist handlar om stadens luftsmog.
 
I samma stad händer det nu spännande saker. I början av året minns en del av er kanske att Peking meddelade om avsikten att skapa en enorm frihandelszon i Shanghai. Det finns ju redan så kallade "bonded zones" i staden som den nya zonen ska integrera för en rejält utökad areal. Enligt vissa medier är den nya frihandelszonen den första i Kinas fastland även om jag själv blir lite förvirrad av uppgiften (för visst ska det finnas fler i städer som Tianjin, Qingdao, Ningbo och en befintlig i Shanghai?). Nu i veckan har detta projekt, som utgör en del av en tioårig plan, godkänts där det officiella godkännandet av statsrådet dock kommer att dröja några veckor ytterligare. Projektet, som beräknas ta tre år, sätts igång som tidigast under senare halvan av året där ytterligare expansion kan komma att godkännas till 2017. "Kul-faktorn" höjs ytterligare då ett Disneyland , och även ett tax free-centrum, ska stå klara och ingå i zonen till 2015. Syftet är att ytterligare främja handel, shipping samt såväl inhemsk konsumtion som export till utlandet. I den fria handelszonen kommer ett system som förenklar för den som bedriver näringsverksamhet att tillämpas. Detta gör sig gällande bland annat avseende skattelättnader (ingen intäktsskatt för exportföretag under en viss tidsfrist exempelvis), finansiella stöd såsom fördelaktiga regler för leasing, åtgärder för att befria bankkonton från de kinesiska myndigheternas översyn och regleringar samt en underlättnad av kravet på att enbart handla med den kinesiska valutan. Andra fördelar är sänkta transaktionskostnader, undantag från olika regler avseende import och export (till exempel så är vissa exportvaror befriade från VAT, det vill säga moms) samt ökad effektivitet.
 
 
Minns jag rätt så knäppte jag den här bilden när jag befann mig i Shanghai sommaren 2011. Av alla tjugo bilder som togs var den här i särklass den minst suddiga. Det är svårt att få till en bra bild när trängseln på plattan var värre och svettigare än den man har upplevt på festival. Snart kommer stadens berömda skyline att ändra sitt utseende lite när världens näst högsta byggnad färdigställs. Bilden visar utsikten från Puxi över Pudong, där den nya frihandelszonen kommer att vara lokaliserad.

14 maj 2013

Något uppfriskande om M&A

Idag kom Shanghai Securities News, en del av den statliga nyhetsbyrån Xinhua, med följande meddelande:
 
"According to information statistics of Shanghai Securities News, since the beginning of this year, there are a total of 894 domestic and overseas M&A cases of Chinese listed companies (including companies listed on the overseas markets) which is higher than 777 over the same period last year; and 132 cases of Chinese enterprises' acquisition of foreign assets, basically the same as last year. In view of the industries where M&A activities occurred, Internet enterprises take the lead, while M&A activities in the fields of science and technology, medicine become active this year."
 
Informationen är möjligen något överraskande eftersom att totala antalet M&A-transaktioner  förra året var den lägsta någonsin på fem år, med en minskning på nio procent jämfört med året innan. Inte behöver man heller vara utbildad ekonom för att inse Kinas minst sagt påkallade behov av att ändra sina tillväxtstrategier som tveklöst lär medföra en svagare tillväxt, vilket ju redan har inträffat. En frisk fläkt i vinden är trenden som indikerar Kinas ökade intresse för områden som innovation, teknik och medicinteknik, gärna från utlandet.

Vem får vad?

Besitter man världens största valutareserv är det inte svårt att hjälpa utvalda målgrupper med deras finansieringar. De kinesiska storbankerna lånar ut, mycket. 1060 miljarder RMB lånades ut av bankerna, under mars månad. Föga förvånande varnades därför bland annat Bank of China av den kinesiska banktillsynsmyndigheten i början av året, för att ha lånat ut till ett överskridande. Storbankerna i Kina, som har bland annat staten som aktieägare, lånar ut stora summor där större företag, många utländska, även svenska, samt andra länder tillhör skaran av lånetagare.  
 
När Bank of China, en av världens största banker som också ägs av Royal Bank of Scotland, öppnade på Birger Jarlsgatan i Stockholm förra året hoppades därför många svenska företag på att banken skulle kunna bli en generös kreditgivare. Iallafall var det förhoppningen hos min vän som året innan hade startat en enskild firma vars omsättning visserligen inte uppgick till miljonstrecket men som ändå hade en stabil verksamhet med regelbunden aktivitet. Men hon lade snart förhoppningen på annat håll. Kanske finns det de som inte håller med mig när jag säger att man ju alltid kan drömma om att få pengar, även lånade sådana, från kineser om man inte kan övertyga kineserna om någon form av konkret motprestation inom en snar framtid. En övertygelse som stora men dessvärre inte alltid mindre företag kan inge.
 
Även i Kina har småföretagare haft svårt att få finansiell uppbackning från banker även om lånen har ökat dem senaste åren. Förra året utgjorde lånen till små- och medelstora företag i Kina knappt tjugotvå procent av det totala lånet (jag skulle dock gissa att den allmänna kinesiska återhållsamheten att dra på sig låneskulder också gör sig gällande här). De kinesiska bankerna är i överlag väldigt restriktiva när det gäller utlåning till mindre företag. Förra året har därför kinesiska statsrådet fastställt riktlinjer för hur man ska främja tillväxten av småföretagandet i Kina. Bara om de små företagens lönsamhet och vinstmarginaler ökar kan den inhemska konsumtionen och efterfrågan stiga på sikt. I april i år har man meddelat att man nu ska itu med hårdhandskarna för att kunna få riktlinjerna tillämpade i praktiken. Olika rättsliga åtgärder från staten ska därför vidtas för att bland annat förbättra företagens finansieringsmöjligheter från bankerna.
 
Det finns dessutom en lag i Kina med syftet att främja just småföretagandet i olika avseenden. Lagen stiftades lagom till när Kinas ekonomiska tillväxt tog verklig fart. Där utpekas just det kinesiska statsrådet som ansvarigt för att utfärda politiska policys och den övergripande planeringen. Regeringen i Peking ska även se till att i statsbudgeten avsätta finansiella resurser till så kallade "special funds" för dessa företag. För att omfattas av lagen ska dock företaget i fråga uppfylla kriterier om vad som räknas in som småföretag, där kriterierna bestäms av den ansvariga avdelningen inom statsrådet. Jag skulle beskriva lagen som utopiskt skriven och det finns också ett kapitel som just behandlar statens ansvar för att företagen erbjuds goda möjligheter till finansiering. Kapitlet ifråga stadgar även att Kinas riksbank har till uppgift att ge vägledning vid bland annat kreditprövningar och ska även ge "vigorous support" till mindre banker och finansiella institut för att främja utlåningen till småföretagen. Fina ord ger ofta god grund för fina handlingar. Vi får se om det hjälper att ha världens största valutareserv också.

13 maj 2013

Två sidor (eller bara en?) av samma mynt

Det har gått bra för Londons marknad inom kommersiell real estate, liksom i övriga delar av Europa trots att stora delar av kontinenten befinner sig i en härdad recession. Under årets första kvartal hade antalet investeringar inom kommersiell real estate i Europa ökat med 11% jämfört med i fjol och investeringsbeloppet uppgår nu till 29,4 miljarder euro enligt uppgifter från CB Richard Ellis. Storbritannien toppar ligan under årets första kvartal med en redovisad omsättning på över 10 miljarder euro.

Vad har då den här informationen att göra med Kina? Några närmare detaljer kring investerarna bakom dessa lyckosamma siffror framgick inte men man kan ju alltid spekulera vilket jag oftast gör i sådana sammanhang. Några dagar senare läste jag om hur investeringsradarn hos såväl kinesiska bolag som rika privatinvesterarare nu lyser febrilt för fastighetsmarknaden utomlands. London har sedan en tid tillbaka varit en storfavorit bland kineser när det gäller fastighetsköp inom det absoluta lyxsegmentet men New York och Sydney är två andra städer som också hör hit. Ett av Kinas största försäkringsbolag står exempelvis inför sitt köp av den så kallade Lloyd’s-byggnaden i London. Enligt JLL uppgick det totala beloppet för kinesiska investeringar inom real estate utomlands till 4 miljarder dollar i fjol. Man spår att beloppet kommer att nå upp till hela 5 miljarder innan det förevarande årets slut. De allra sista bitarna föll därmed på plats. Man blir polare med sina västerländska jämlikar, sätter upp något bolag tillsammans, kanske en JV och satsar hårt.

Det här är en sida av kinesernas förhållande till fastighetsinvesteringar. En annan sida som bevittnas betydligt oftare på marknivå och inte från den tjugoåttonde våningen i en skyskrapa är Kinas inhemska fastighetsmarknad inom privatbostäder. Storstädernas bostadspriser har på bara omkring sju, åtta år mer än fördubblats och till och med mer än trefaldigats (det vill säga prisökningar på över 200-300%). Problemet drabbar den kinesiska medelklassen när bostadspriserna kan vara så höga som över tjugo gånger den genomsnittliga årslönen i Kina. Delförklaringen till denna hyperinflation är bland annat samma förklaring till varför fastighetsaffärerna i London blommar – innan alla rika kinesiska investerare bestämde sig för att gå utanför Kinas gränser har man redan hunnit investera så pass mycket i hemlandets storstäder att priserna drivits upp till skyarna. Men den inhemska efterfrågan på bostäder är ofattbart enorm i världens mest befolkade land vilket också skapar en extrem "bostadshysteri" som eldar på priserna. Prisinflationen drabbar hårdast de unga i Kina som trots bra och välbetalda jobb får svårt att skaffa sig en egen bostad.

Vad gör då beslutsfattarna och lagstiftarna i Kina åt saken? Ingen kan nog anklaga regeringen i Peking för att förhålla sig passiv. Innan ledarskapsskiftet i år ska den tidigare premiärministern Wen ha uttalat sig om att de lokala regeringarna i Kina senast första april i år ska ha implementerat vissa beslut från 2010. Dessa syftade till att kyla ner den kinesiska fastighetsmarknaden. Besluten innefattar högre nivåer för depositionsavgifter, högre bolåneräntor som främst ska gälla rika kineser då räntorna blir högre vid köp av bostad för andra gången samt höjda skattesatser för individbeskattning vid fastighetstransaktioner. Vissa städer har också i enlighet med regeringens riktlinjer fattat beslut om skärpt kreditprövning och förbud mot förlängning av eller ytterligare bostadslån. Även här är beslutet så pass övervägt att det är avsett och utformat till att ha en inverkan endast på rikare kineser.

Men av diverse skäl verkar implementeringen hittills funka sådär (någon därute som bevittnat något annat?). Ett är att olika städer oftast tillåts avvika från vissa bestämmelser och istället tillämpa andra alternativa regler. De lokala regeringarna drivs också av andra incitament än regeringen i Peking. Det återstår därför att se huruvida Wens sista önskan som premiärminister kommer att gå i uppfyllelse eller inte.

Vad har ni att säga om bostadsbubblan i Kina?

10 maj 2013

When China met Africa

Innan jag önskar alla läsare en trevlig helg så tänkte jag dela med mig av ett filmtips. Jag har dock själv inte sett filmen än men hoppas gärna på någon recension från er läsare. "When China met Africa" heter dokumentärfilmen från 2010 av brittiska regissörerna Marc och Nick Francis. "Urkass. Filmen ansluter sig till den bittra och felaktiga synen många har om Kinas investeringar i Afrika", var en tittares dom medan filmen fått ros från många filmkritiker. Se och bedöm själva! Någon som redan har sett den?
 


På tal om Kina och Afrika hölls ju en konferens i Peking med ministrar från Kina och fyrtiofyra inblandade afrikanska länder efter milleniumskiftet. På konferensen diskuteras just möjligheterna till samarbete samt olika aspekter inom ekonomisk, social och politisk utveckling. Man tog fram ett officiellt dokument i samband med detta (jag vet inte om det var ett multilateralt avtal eller inte) men det officiella dokumentet utgjorde ett led i arbetet att ta fram nödvändiga regelverk. Mycket dokumenterades däribland det rättsliga arbetet angående just området handel och investeringar. Ministrarna blev ense om att man behövde regelverk för bland annat garantier och skydd för investeringar, åtgärder för att uppmuntra investeringar, ett system för att undvika dubbelbeskattning, samarbetsfrämjande inom shipping och lufttransport samt likabehandling av alla berörda investerare som uppfyller ställda krav. Något annat som ministrarna var minst lika ense om och som faktiskt officiellt dokumenterades var att den rådande världsordningen är orättvis och saknar jämlikhet. Man kom därför fram till att Kina och Afrika måste "positionera sig" för att uppnå en ny världsordning som bättre motsvarar parternas intressen. Låter smått konspiratoriskt kanske men å andra sidan behöver man ju inte ta allting på största allvar...

Trevlig helg! Kinajuridik är tillbaka senast på söndag.

Och TACK för alla mail och uppmuntrande ord som ni skickar, inklusive ni som kommenterade på Dagens Juridik. Ni ger mig energi att fortsätta skriva och uppdatera sidan!

Starta business i Kina? Get ready.

En vanligt förekommande fråga bland västerlänningar är hur processen att starta företag går till i Kina. Det finns flera ingredienser för en lyckad etablering. Varav en består av god kännedom om flertalet specialregleringar som finns för olika bolagstyper. Reglerna varierar också beroende på vilken stad bolaget ska ha sitt registrerade säte i. Jag har även fått lära mig att många rådgivare aktivt avråder utländska investerare från att starta så kallade "domestic companies" (företag med kinesiska aktieägare och kinesisk bolagsledning) av diverse skäl varav ett är helt fråntagna möjligheter för den stackars västerlänningen att kontrollera bolaget. Kineser är hur trevliga som helst men när det gäller business så är de mycket duktiga på att ta för sig och är "quite ruthless", som en brittisk affärsman en gång sa till mig (han befann sig dock i den initiala fasen efter en mindre rolig händelse). I ett tidigare inlägg (klicka här) radade jag upp några bolagstyper där bolagstypen "FIE" med sina varianter är den mest vanliga bland västerländska investerare i Kina. En annan ingrediens är mental förberedelse. Det låter förstås illavarslande men som västerlänning bör man veta att etableringsprocessen oftast är bra mycket längre än det vi kan räkna med på hemmaplan.
 
Världsbanken World Bank Group gjorde för inte så länge sedan en rankning av hur lätt det är att driva näringsverksamhet i varje land.
 
"Ease of doing business":

  • Hong Kong, Kina: plats 2

  • USA: plats 4

  • Sverige: plats 13

  • Taiwan, Kina: plats 16

  • Kina, fastland: plats 91

Desto mer intressant är nog följande rankning:
 
"Starting a business":

  • Hong Kong, Kina: plats 6

  • USA: plats 13

  • Taiwan, Kina: plats 16

  • Sverige: plats 54

  • Kina, fastland: plats 151

Någon som kan uttala sig om denna rankning och faktorerna den tar i beaktande? Hursomhelst kan man på goda grunder misstänka att de kinesiska bestämmelserna haft ett finger i spelet. Men å andra sidan erbjuder Kina mycket annat, vilket också gjort att krångligheterna inte verkar ha hämmat västerländska investeringar i någon större utsträckning.
 
De grundläggande förutsättningarna, som visserligen vid första anblicken verkar vara enkla och bekanta, för bolagsetablering av limited liability company (men det finns som sagt specialregleringar) att lägga på minnet är följande: rätt antal aktieägare, bolagets interna bolagskod (som är mycket viktig bland företag i Kina) har rätteligen tagits fram, det registrerade aktiekapitalet är inbetalt och understiger inte minimum (aktiekapitalet uppgår vanligen till 30 000 RMB men återigen gäller att variationer är vanliga och det kan de avvikelser som förekommer är många till antalet), företagets firma och säte är fastställda samt inga felaktigheter avseende bolagsstrukturen förekommer.
 
Avsätt tid till myndigheternas böjelse för pappersarbete. Det här är en process som erbjuder tråkig läsning för den som inte har något intresse av kinesisk bolagsetablering. Men kort sagt så dyker det upp olika formalitetskrav, vissa mer väntade än andra. Flera myndigheter är involverade. I till exempel Shanghai krävs ansökan hos den relevanta myndigheten för att utfärda fakturor, kvitton och dylikt. En ansökan ska också göras till den lokala statistikbyrån. För att erhålla tillstånd att använda företagsstämpel ska även ansökan göras till polismyndigheten. Bara för att nämna några exempel. Överraskningar är (oftast) trevliga men vinner kanske inte samma uppskattning under just bolagsetableringar.  

9 maj 2013

Pay or be sorry

"To have one billion of the world’s most hard-working and talented people in isolation is something that is dangerous for the world."

Uttalandet, ska enligt Christopher Cox, investment banker och barnbarn till USA:s tidigare president Richard Nixon, en gång i tiden ha kommit från presidenten själv efter sitt besök i Kina på sjuttiotalet. På denna lediga varma försommardag, i nära anslutning till första maj, tänkte jag att några raders skildring om arbetsrätt skulle sitta fint.
 
Min gissning är att många, precis som jag gjorde förr, utgår ifrån att Kinas arbetsrättsliga lagstiftning inte ger ett tillräckligt skydd till kinesiska arbetstagare. Det stämmer säkert i många avseenden men inte alla. Den som kan kinesisk arbetsrätt får gärna dela med sig av sin kunskap. Tittar man iallafall på hur lagen och rättstillämpningen i Kina skyddar arbetstagarens rätt till löneutbetalning så har det gjorts och görs fortfarande, såvitt jag känner till, betydande framsteg. Allt är inte mörker med andra ord. Några exempel för den intresserade:
 
  • Att de kinesiska lönenivåerna under dem senaste åren har gått upp är ju en allmänt känd trend som fortsätter. Trenden har gjort att allt fler västerländska företag, främst inom textil- och modebranschen, väljer att tillverka i andra låglöneländer som Bangladesh och Indien. Även i år har åtskilliga större städer i Kina höjt minimumnivån för löner. Senaste var bland annat staden Guangzhou i södra Kina som justerade upp minimumnivån från 1300 till 1550 RMB per månad. Lägligt nog blev den nya nivån gällande från den första maj i år. Ökningen är den fjärde efter fyra år i rad. Andra storstäder som (underbara!) Shenzhen gick i samma fotspår och den första maj började stadens nya minimumnivån på 1600 RMB gälla  (tidigare 1500 RMB). Från årets första dag, höjdes minumumnivån i huvudstaden Peking från 1260 till 1400 RMB.
  • Inte så sugen på att gå från att vara arbetsgivare till brottsling? År 2011 skärpte Kina sitt förhållningssätt och kriminaliserade arbetsgivarens underlåtenhet att betala lön. Vill du slippa betala rejäla böter eller hamna i finkan är det i princip bara att göra en löneinsättning till arbetstagarens konto. Brott kan mycket väl bli aktuellt när till och med vissa enkla förutsättningar för det föreligger.
  • Samarbetet mellan statens olika myndigheter som är ansvariga inom arbetsrättens område har också utvecklats och fördelningen av myndigheternas arbetsuppgifter har förtydligats. Allt i syfte att driva igenom arbetsgivarens betalningsskyldighet gentemot arbetstagaren.

Jag kan inte heller låta bli att fundera på allt prat om att en utökad västerländsk närvaro i Kina skulle driva på utvecklingen för bättre arbetsvillkor och en mer framträdande CSR i landet. Vilken typ av ansvar anser ni att västerländska företag har i sammanhanget, i vart fall de som pressar priser hos sina kinesiska leverantörer och ställer ultimatum?

Antitrust i Kina - bättre och viktigare

I slutet av mars i år kom en kinesisk domstol på högre instans fram till ett avgörande i ett uppmärksammat mål om missbruk av dominerande ställning. Den kinesiska antitrust-lagstiftningen är bara några år gammal. Enligt mig avspeglar Kinas konkurrensrättsliga lagstiftning och rättstillämpning landets omvälvande utveckling när det gäller Kinas förflutna som en isolerad planekonomi (ett tillstånd som ju omöjligen kan ge konkurrens) till den ekonomiska stormakt som landet är idag. Kinesisk myndighetssamverkan inom konkurrensrätt är tät, något som påtagligt märks vid M&A-transaktioner, där Googles tidigare uppköp av Motorola utgör ett exempel i sammanhanget.
 
Det färska avgörandet var efterlängtat bland såväl jurister som tjänstemän inom det kinesiska domstolsväsendet. Orsaken? Fallet är det första konkurrensrättsliga målet någonsin att prövas av en högre domstol i Kina. Käranden i målet, ett av Kinas största mjukvaruföretag inom antivirus-programmering, stämde Kinas största internetföretag inom instant-messaging. Käranden menade att svaranden medvetet förhindrat sina användare från att installera kärandens antivirus-mjukvara. Man yrkade på ett ersättningsbelopp på 150 miljoner RMB (motsvarar ungefär 159 miljoner SEK). Svaranden har enligt ett konsultbolag en marknadsandel motsvarande 76% av den kinesiska marknaden. Svaranden menade att man hade samma marknadsandelar som andra storaktörer inom instant-messaging såsom Windows Live Messenger och mikrobloggjätten Weibo (Kinas motsvarighet till Twitter). Men menade också att det förfarande som käranden motsatte sig, utgjorde ett led i arbetet för att stärka företagets immaterialrättsliga skydd av sina produkter. Efter en drygt åttio sidor lång dom kom domstolen fram till att svaranden inte hade missbrukat sin dominerande ställning och käranden tvingades betala bland annat rättegångskostnader på nästan 800 000 RMB till svaranden. Domstolen ansåg inte att käranden hade lyckats bevisa att ett missbruk också förekom vid sidan av svarandens dominerande ställning.
 
Målet avgjordes efter det att Kinas Supreme Court för första gången i fjol förtydligade hur den relevanta lagen vid konkurrensrättsliga frågor relaterade till monopol och marknadsdominans bör tillämpas. Man tog upp flera frågor och gjorde tolkningar som syftade till att utveckla rättstillämpningen i olika avseenden. Dock utelämnades frågan om vad som utgör marknadsdominans och därav missbruk av dominerande ställning. Målet ovan, som fått en mycket utförlig genomgång, välkomnas därför med öppna armar. Konkurrensrätten i Kina har på bara några år tagit stora kliv framåt och dess betydelse för landets näringsliv vuxit. Förenklingsarbeten genomförs också för att effektivisera dem olika processerna.

7 maj 2013

Lika barn leka bäst, också i termer av verkställighet

Kinesiska domstolar är sällan välvilligt inställda till att verkställa utländska domar eller beslut. Jag har hört olika skäl för en sådan inställning (läs vägran) som tydligen ska vara vanligt förekommande hos en del asiatiska länder. Den här typen av verklighet verkar dessutom särskilt gälla utländska skiljedomar. Detta kan vara bra fakta att bära med sig om man som utländskt företag hamnar i tvist med sin kinesiska affärspartner som man avser att dra inför rätta.
 
Klart att kinesiska domstolar föredrar kinesiska skiljedomar, för att uttrycka sig lite diffust. Men, med ovanstående som bakgrund kan också följande vara av intresse att känna till: Ett kinesiskt företag ställer sin utländska motpart inför ett kinesiskt skiljeförfarande. Skiljedomen ålägger motparten att uppfylla en prestation inom en viss tidsfrist. Skiljedomen väljer dock motparten att ignorera och ingen prestation utgår. Det kinesiska företaget vänder sig till en domstol i motpartens hemviststat för att utkräva verkställighet. Domstolen ifråga hänvisar till New York-konventionen, som denna stat är ansluten till, och tillbakavisar det kinesiska företagets framställan med anledning av något konventionskriterium som inte anses vara uppfyllt. Några år hinner passera. Det kinesiska företaget, efter en gjord upptäckt av att motparten har betydelsefull egendom i Kina, gör ännu en framställan om verkställighet av den nu rätt så gamla skiljedomen, hos en kinesisk domstol. Domstolen bifaller det kinesiska företagets framställan och motpartens egendom beläggs med någon typ  av kvarstad. Sagan är därmed, nästan, slut. För vad var det egentligen som hände under denna ganska så banala tvisthistoria? Jo, den relevanta lagstiftningen i Kina ger nämligen i många fall den parten rätt att göra en sådan framställan i sammanhanget. Såvitt jag vet gäller rätten såväl kinesiska som utländska parter. Detta kan också vara bra fakta att känna till för den vars motpart vägrar följa en (kinesisk) skiljedom i en crossborder-tvist. Dock ska parten vända sig till rätt domstolsforum och i praktiken ska också en rad bestämmelser iakttas för att öka utsikterna till en lyckad framställan.

6 maj 2013

Myndigheterna bräker till

Det finns så mycket i Kina som skulle kunna utgöra riktigt goda nyheter men som det svenska mediekollektivet oftast verkar förbise av någon anledning. Men något som definitivt inte utgör goda nyheter är alla dessa återkommande matskandaler. Nu senast hade ägaren av en hot pot-restaurang i Shanghai serverat "lammkött" som visade sig vara kemiskt behandlat kött härstammat från en salig blandning av råtta, räv och mink. Hästkött i lasagne låter plötsligt inte så illa.

I nära anslutning till matskandalen utfärdade Kinas Supreme Court och en åklagarmyndighet häromdagen en officiell tolkning av lagens tillämpning vid brott mot just matsäkerhet. Tolkningen klargör tillämpningen av den straffrättsliga lagstiftningen på området. Bland annat så utökades tillämpningsområdet genom att större delen av matkedjan nu omfattas av lagbestämmelser som kan bli aktuella när tillverkaren använder exempelvis kemiska tillsatser i livsmedel. Supreme Court och åklagarmyndigheten i Kina slår också fast att tillsatser av kemikalier i livsmedel kan bestraffas och därmed utgöra brottet att producera och sälja livsmedel som inte uppfyller den stadgade säkerhetsstandarden ifråga.

Precis som Sverige så har faktiskt Kina, såvitt jag vet, en täckande reglering av frågor kring matsäkerhet och sanktionerna här är rätt stränga. Någon som har en teori som faktiskt ger en förklaring till varför matskandalerna briserar på löpande band i just Kina och varför de ständigt pågår? Regleringen av matsäkerheten i Kina är ju faktiskt rätt spännande. En omfattande myndighetsverksamhet och lagreglering finns för att just förebygga och åtgärda problemen. Det verkar dessvärre vara riktigt svårt att överträffa uppfinningsrikedomen hos kinesiska matentreprenörer.

Corporate governance i Kina

En av de första saker jag lärde mig inom kinesisk affärsjuridik var förstås grunderna inom bolagsstyrning i kinesiska bolag. Management är relativt nytt i Kina. Man ska komma ihåg att landet fram till så sent som 1978 saknade privata aktieägare. Någon som har erfarenhet av statliga bolag i Kina på den tiden och som vill dela med sig? Innebörden av "management" var praktiskt tagen statlig planering och kommunistisk centralstyrning. En plattform för att göra affärer i civilrättens anda var därför obefintlig.

Som tur är råder det ju andra tider idag. Det finns två olika bolagsformer (uppdelningen är dock inte helt entydig då olika författare också tenderar att ha olika uppfattningar ). Utgår man från den grundläggande bolagsrättsliga lagstiftningen är det iallafall två olika bolagsformer:

1. Company with limited liability
2. Company limited by shares

Inom respektive bolagsform finns olika bolagstyper där några av de vanligaste är "domestic companies" och "foreign-invested enterprises" (FIE) såsom "wholly foreign owned enterprise" (WFOE) eller olika former av "joint venture" (JV).

Det så kallade two-tier-board-systemet gäller för kinesiska bolag. Det innebär att kinesiska bolag har två "boards" - en bestående av "directors" (styrelsen) och en av "supervisors". Den som vill förstå sig närmare på systemet kan titta på andra europeiska civil law-länder såsom Tyskland, Finland, Danmark och Nederländerna. I Sverige har vi som bekant one-tier-board-systemet, något som vi gemensamt innehar med common law-länderna USA och Storbritannien.

Ett kinesiskt bolag har alltså följande tre bolagsorgan:

"Shareholders assembly" eller "shareholders general assembly" (beroende på bolagsform): I Kina utövar bolagsstämman den högsta makten. Vid bolagsstämman har aktieägarna makten att fatta beslut om exempelvis olika policies, investeringsplaner, till- och avsättande av styrelseledamöter samt vissa "supervisors". Man ska granska och godkänna samtliga rapporter från styrelsen eller "board of supervisors", finansiella planer och beslutsförslag såsom vinstutdelningförslag samt utfärdande av företagsobligationer med mera.

"Board of directors": En styrelse är inte obligatorisk för mindre limited liabilited companies i vissa fall. Styrelsens mandat inkluderar verkställighet och implementering av stämmobesluten. Annars är det styrelsen som lägger fram utkast till många av de beslut som ankommer på bolagsstämman att fatta. Ett inslag av kinesiska avvikelser dyker upp i sammanhanget -  det generella ställföredrarskapet är inte tillskrivet styrelsen enligt Kinas bolagsrätt. Mer om detta vid ett senare tillfälle!

Sist men inte minst, "board of supervisors" - ett bolagsorgan bestående av ett minst antal "övervakare". Organet ifråga är dock inte alltid obligatoriskt. Man ansvarar bland annat för rapportering till bolagsstämman vad gäller bolagsledningens skötsamhet. Kinesisk lagstiftning erkänner även rätten för bolagsorganet att föra bolagets talan mot ledamöter eller övrig ledningspersonal.

Ovanstående utgjorde en kort introduktion till organstrukturen i kinesiska bolag. Det bör läggas på minnet att vissa avvikelser från standarden kan förekomma i vissa fall. På individnivå är det desto mer intressant att titta på respektive position inom bolagsledningen - något som sparas till ett senare tillfälle.

5 maj 2013

Go east, young man

Idén med Kinajuridik tog form efter att jag i våras avslutade mitt examensarbete som behandlade kinesisk bolagsrätt. Den som noga följer Kina och landets utveckling vet att det nuförtiden finns ett rikt informationsutbud att tillgå, även på svenska. Men för alla er som är intresserade av kinesisk rätt och juridik är motsvarande utbud betydligt mer begränsat. Förhoppningen är därför att Kinajuridik inom en snar framtid ska kunna göra anspråk på att utgöra ett uppskattat komplement i det avseendet. Innehållet i varje inlägg kommer att variera men det underliggande syftet är att ta upp och framlyfta olika aspekter som är relaterade till rätt och lagstiftning. Då mitt personliga intresse är inriktat på affärsjuridik kommer förstås större delen av Kinajuridiks innehåll behandla ämnen med anknytning till affärer och näringsliv.

Allt fler såväl privatpersoner som företag söker sig till Kina. För oss som befinner sig i Sverige gäller förstås att om vi vill delta i dialogerna som förs mellan olika håll gällande Kina och dess ökade inflytande i väst, bör vi förstås också bevaka utvecklingen och händelserna i Kina. Bara genom att förstå landet, det kinesiska folket, affärslivet och företagskulturen kan en framgångsrik integration och kommunikation mellan Sverige och Kina av långsiktig hållbarhet skapas.

Kinajuridik drivs helt privat på eget bevåg. Jag bestämde mig för att starta Kinajuridik av följande skäl: Jag har alltid varit intresserad av Kina, har kunskap om kinesisk rätt och tycker väldigt mycket om att skriva. Innan sidan skapades genomförde jag en del research om just författandet av texter om Kina. Inte helt opassande fann jag på Asia Society följande råd av brittiske författaren Paul French (4 maj 2013), som bland annat skriver romaner om Kina:

"1. Build your book around a specific topic, rather than China in general. More depth, less breadth.
 
2. Focus on bottom-up analysis, rather than the 3,000-feet view of China from the airplane. People are much more interested in what people are doing on the ground.
 
3. Take a more nuanced approach, because China is not as alien to the average reader as it once was. The idea that you can just do a book that's called Doing Business in China is probably passed now.
 
4. Write about Chinese lives. Memoirs of expatriates and foreigners who lived in China … are just not selling.
 
5. Try rapid-response publishing. China is always a fast-moving target. Waiting around a year-and-a-half or two years or more for a book to come out … just isn't the way things work anymore."

Kloka ord från herr French, där min personliga favorit är råd nummer tre. Tiden får utvisa hur Kinajuridik framöver kommer att förhålla sig till dem. Som författare bakom Kinajuridik är min allra största förhoppning iallafall att sidan kommer att utvecklas både i termer av läskvalitet, "upplysningsgrad", uppdateringar och så förstås, läsarantal. Och fram tills dess, hoppas jag att du finner inläggen intressanta och tänkvärda!