Starbucks gör det, du med? - om bolagsformen för utländska företag

Precis intill Mannheimer Swartlings kontor i Shanghai ligger ett oftast smockfullt Starbucks i det trendiga, något ”turistaktiga”, Xintiandi. Området är i flera avseenden vid en första anblick, iallafall innan man hunnit läsa av några prislappar, mer lik Gamla Stan i Stockholm än andra delar av centrala Shanghai. Starbucks har själv kallat Kina för sin ”second home market” efter hemlandet USA och den fagra grönvita sjöjungfrun finns på många ställen i Kina. Man har tillsammans med sina andra västerländska kaffekonkurrenter etablerat sig i en tillväxttakt som även gäller för svampar som växer i mossan. Något som enligt mig var både väntat och oväntat. Väntat dels för att landet trots allt har över en miljard invånare som blir trötta på dagarna och därför behöver sin daliga dos av koffein. Oväntat för att Kina aldrig haft någon kaffekultur utan istället en uråldrig tradition av att dricka te. En tradition som blivit så pass senior att det snarare rör sig om en vardaglig vana. Samtidigt som Kina är hela världens verkstad och exportland älskar kineserna själva i princip allt som är importerat från väst (kaffebönan borträknad), – den obotliga ironin i att alltid vilja få det man inte redan har – vilket gör att de senaste årens kaffetrend i Kina, särskilt bland de unga, egentligen är föga förvånande. En kaffe är något lättillgängligt, finns alltid ”just around the corner”, och är trots sin västerländska etikett inte heller särskilt dyr.
 

Att jag tar upp Starbucks är för att de under 2011, ungefär samtidigt som jag köpte frappuccinos, cheesecakes och annat gott därifrån, bestämde sig för att förvärva delägarskapet av alla sina caféer i de viktigare kinesiska städerna från ett limited liability-bolag i Hong Kong. Ända sedan Starbucks gjorde entré på den kinesiska marknaden har caféerna tillsammans ägts av Starbucks och detta bolag i joint venture-form. Starbucks och det Hong Kong-baserade bolaget ingick ett avtal om ett slags utbyte där Starbucks förvärvade ägarskapet av kaféerna i Kinas fastland medan deras tidigare jv-partner förvärvade resten av Starbucks tidigare ägarskap av caféerna som finns i Hong Kong och spelparadiset Macao.

När det gäller utländska investeringar i Kina så har jv-formen länge varit en ohotad etta i termar av val av bolagsform för att bedriva näringsverksamhet i landet. Någon gång mellan 2005 fram till 2012 (rätta mig gärna om jag har fel) har dock antalet jv-bolag fått ge vika för ett ökat antal av så kallade WFOE (Wholly Foreign Owned Enterprise). Under den senare delen av den nämnda tidsperioden ska till sist antalet WFOE ha varit fler än antalet jv-bolag när det gäller just utländska investeringar i Kina. Men på sistonde har tal om förändringar som innebär rekyl för WFOE-bolagen nått mina öron där jv-formerna återigen ökat i popularitet. Sett för sig har dock också jv-formerna för utländska investeringar minskat något. Diverse olika ändringar i gällande rätt är förklaringen. Jag återkommer till dessa när jag är tillräckligt upplyst!

Nu tänkte jag istället ge en första presentation av vad WFOE är. I två tidigare inlägg skrev jag dels en översiktlig presentation av corporate governance i Kina (klicka här) och dels en text om bolagsetablering i allmänhet, som ni kan läsa här. Det finns en särskild lag för just WFOE-bolag i Kina och som då tillsammans med andra särskilda regelverk gäller istället för den allmänna bolagsrättsliga lagstiftningen. Lagen är visserligen rätt kortfattad men tar upp frågor som berör allt från WFOE-bolagets bokföring, arbetsrätt och många härliga formaliteter som noga ska beaktas. Enligt lagen är WFOE en juridisk person, ett bolag där det inbetalda aktiekapitalet fullt ut erlagts av en icke-kinesisk investerare, utan att vara en filial till ett utländskt bolag (för detta syfte finns en annan typ av associationsform). Med andra ord är bolagsformen det enda alternativet om man vill ha ett bolag som är helägt av utländska investerare. WFOE antas vara ett limited liability-bolag men andra bolagsformer kan vara tillåtna. Från det att man ansöker om att bilda ett WFOE-bolag ska man ha fått ett svar inom nittio dagar för att därefter ha trettio dagar på sig att gå vidare i nästa steg med sin ansökan om bolagsetablering. WFOE är mycket vanligt bland utländska företag inom handel- och tjänstesektorn. Fördelarna är bland annat att kunna ha full kontroll över sitt eget bolag, något som kanske inte alltid är fullt lika möjligt vid ett jv-samarbete med ett lokalt kinesiskt företag samt möjligheten att överföra vinster till utländska bankkonton. Samtidigt kan ett WFOE anställa såväl inhemska som utländska medborgare. Bolagsformen och dess regleringar är alltså skräddarsydda för att just attrahera utländska investerare till den kinesiska marknaden. Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg (klicka här) om bolagsetablering gäller att processen oftast är långdragen, snårig och underkastad olika regler beroende på stad och verksamhet. Förra veckan fick jag ett mail om att i ett inlägg fokusera på hur etableringen av just ett WFOE-bolag går till i Kina – Det gör jag gärna inom en snar framtid, säger jag till alla er som inte somnar av ämnet.