26 maj 2013

Pouring love from China

Den vars hälsa inte är på topp bör kanske främst undvika en sak i Kina, nämligen att befinna sig vid invigningar av västerländska lyxmärkesbutiker. Själv har jag aldrig förstått poängen med att köa för ett väskköp men alla är vi ju olika. Kineserna stillar sitt hysteriska lyxbegär både inom landet och nu allt oftare utomlands, där städer som Paris och London, men också skandinaviska, blivit oerhört attraktiva shoppingdestinationer. Enligt vad jag har hört har exempelvis Harrods i underbara London anställt flera kinesisktalande säljare och vid tider där märkesbetuttade turister från Kina är som allra flest, sätter man också upp en välkomstskylt vid entrén på kinesiska. Desiree Bollier, chef på Value Retail, ett företag med flera outletbutiker i Europa där märken som Prada och Dolce & Gabbana säljs, beskrev hela fenomenet på det allra mest romantiska sätt: "We have a love story between us and the Chinese".

Konsumentindex i Kina ligger på 108, vilket är 15 över världssnittet, enligt amerikanska Forbes. Enligt HSBC Global Researchs rapport är en fjärdedel av världens alla lyxshoppare kineser medan siffran istället låg på en tiondel för bara tre år sedan. I kombination med konsultjätten McKinseys prognos om att nära nittiofyra miljoner kineser kommer att resa utomlands till 2015 så lär ledningspersonalen för alla företag inom lyxbranschen inte sitta sysslolösa.
Därför är jag förmodligen ensam om att fascineras mer av den kinesiska lyxhetsens uppkomst än  Hermèsväskor (inget fel med sistnämnda heller förstås). För långt ifrån alla dessa lyxkonsumenter i Kina är rika och snarare är det så att all fakta på området mycket verklighetstroget avspeglar det nya kinesiska konsumtionsmönstret och den kinesiska populärkulturen. Många av dessa konsumenter har kanske en månadslön på omkring fyra, femtusen brutto, en lönenivå som visserligen är rätt hygglig i Kina, speciellt om man är ung och junior på arbetsmarknaden, men som kanske inte riktigt räcker till månadsvisa lyxköp. Men ingenting är omöjligt sägs det. Man sparar en del av inkomsten och ett konsekvent sparande under en längre tid gör förstås att man rent tekniskt kan punda ut ett antal tusenlappar (eller ja, i Kina är ju den största valutan 100 RMB) för att göra sitt lyxköp. Det är också en del av den kinesiska kulturen att lyxa till det för sig själv för att markera hög social status. Att inte äga några märkesplagg (och att åka kommunalt) finns inte på kartan för många, speciellt de med en högre tjänstebefattning på jobbet. Visst förekommer ett sådant tänkesätt på vår sida av jordklotet också men inte alls i samma omfattning och grad som det gör i Kina.

Vad tusan har allt detta med juridik att göra tänker kanske en del. Jo, jag tycker ju att det är roligare om bloggen ibland förenar juridik med något mer lättsamt och för dem flesta relaterbart. Juridiken i detta inlägg har med skatterätten att göra. I fredags utfärdade regeringen i Peking nya riktlinjer som ett led i landets planerade skattereform. Riktlinjerna kommer sannolikt medföra särskilda skattepålägg för lyxvaror vilket i praktiken innebär en förhöjning av  "lyxmoms" (skattesatserna för lyxvaror är redan höga i Kina jämfört med många andra länder vilket också är den drivande faktorn bakom att många kineser passar på att "fynda" utomlands), enligt den kinesiska kommissionen för landets utveckling och reformer. Det har också varit tal om att ett konkret skattepålägg eller en tilläggsavgift på 20% redan är bestämd och den kommer att gälla för bilar som säljs för över 1,7 miljoner RMB. I övrigt är det dock oklart vilka varor som i lagreformens mening kommer anses tillhöra lyxklassen. Enligt en företrädare för kommissionen så har tidigare lyxvaror nu blivit så pass vardagliga att de sannolikt inte kommer att "lyxbeskattas". Jag antar att vissa varor kommer att undantas men det återstår att se hur det slutgiltiga utfallet av skattereformen kommer att bli.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar