Shanghai Tang

Kortare klipp med intervjuer av företagsledare är något som jag brukar roa mig med när jag har några minuter över framför datorn eller bara strösurfar. Spana in ovanstående som jag kom över för några dagar sedan! Wall Street Journal intervjuar CEO, Raphael le Masne de Chermont, för kinesiska lyxföretaget Shanghai Tang inom detaljhandeln. Företaget säljer allt inom kläder, accessoarer och diverse andra vardagsprylar. Väldigt dyrt förstås, man måste punda ut med dryga tusen spänn för en fyllofax och över fyrahundra spänn för ett bokmärke. I intervjun pratar CEO:n om deras marknadsfokus, expansion, hur omsättningen påverkas av Kinas försvagade tillväxt, vad den kinesiska genomsnittskonsumenten vill ha och hur ett kinesiskt företag som Shanghai Tang med butiker i förutom Kina, Hongkong även i USA, Tyskland, Ryssland, England, Dubai med mera bör gå tillväga i sina affärsstrategier.

Blev påmind om ett roligt ämne inför nästa inlägg - att föra ut cash från Kina, något som kan bli ganska krångligt i flera avseenden och framkalla många frågor och huvudbry. Stay tuned ;)

Från Hopkins till dagens Kina

Häromdagen anmälde den New York-baserade serverleverantören Silicon Graphics International ett antal utländska företag till USITC (US International Trade Commission) för påstått patentintrång i enlighet med sektion 337 i USA:s så kallade Tariff Act. Bestämmelsen ifråga ger amerikanska företag möjlighet att bland annat förhindra import till USA av varor som anses utgöra intrång på det amerikanska företagets patenträttigheter men även övriga immaterialrättsliga sådana. Några av dem anmälda företagen är japanska Panasonic, Toshiba samt den kinesiska telekomjätten ZTE men även det inhemska elektronikföretaget Vizio Inc i Kalifornien.

 

Hursomhelst så fick det mig att tänka på det massiva antal patentansökningar som har trillat in till den ansvariga myndigheten i Kina under senare år. I slutet av fjolåret offentliggjordes statistiken som fick flertalet insatta att höja på ögonbrynen. Av statistiken framgick nämligen att antalet patentansökningar under år 2011 i Kina var det högsta i hela världen - med andra ord även högre än USA. Den kinesiska telekomjätten Huawei (med ett Stockholmskontor i Kista) hade exempelvis flest antal patentansökningar bland världens alla företag år 2008. Dessa uppgifter har utlöst en debatt om vad siffrorna egentligen representerar. Har Kina nu på allvar påbörjat sin övergång från billigt produktionsland till ett innovationsland (som ju delvis utmärker ett i-land), som vissa hävdar (jag bland annat). Andra verkar dock ha det betydligt svårare för att acceptera statistiken som indikerande för att kinesiska innovationer kan vara något att ta i beräknande framöver. Följande faktorer brukar nämnas av dem som menar att antalet patentansökningar i Kina endast ger ett sken av en verklighet som inte finns:

• Flertalet (tre fjärdedelar) av patentansökningar görs av kinesiska och inte utländska företag.
• Kinesiska företag betalade under fjolåret omkring 18 miljarder dollar till utlandet i form av licens- och royaltyavgifter, vilket har gett ett underskott på minus 17 miljarder dollar på den kinesiska sidan eftersom att motsvarande intäkter till Kina från utlandet bara landat på en miljard dollar. Uppgifterna är att jämföra med USA där det råder ett överskott på 82 miljarder dollar.
• Många patentansökningar beviljas för så kallade "utility model", som är av enklare beskaffenhet. Enligt den kinesiska patentlagstiftningen kan patent ansökas för tre olika typer av objekt där de två andra är "innovation" och "design". Kritiken har delvis gått ut på att patentansökan beviljas lite för enkelt i Kina där prövningen av motsvarande kriterier för uppfinningshöjd och nyhet sägs vara tvivelaktig.
• Incitament - Under vissa omständigheter kan beviljade patentansökan innebära olika typer av lagstadgade förmåner för företaget ifråga, särskilt om företaget är verksamt inom en industri som anses vara av särskild betydelse för landet. Det kan röra sig om subventioner och reducerad skatt.

Jag kom över en artikel från The Economist, som för övrigt dagligen erbjuder läsvärda texter. Just denna artikel innehöll dock vissa påståenden om att flertalet kinesiska patentobjekt skulle vara mindre värda än dem i USA och Europa - något som känns som en grovt förenklad, och fördomsfull, slutsats som jag inte kan hålla med om. För samtidigt som sanningshalten hos ovanstående punkter samt det faktum att Kina har en bit kvar (men inte en evighet) innan landet kan konkurrera med innovationer på världsmarknaden, inte bör betvivlas, anser inte jag att man kan avfärda det höga antalet patentansökningar i Kina som värdelöst. Företag som Huawei, Tencent, Suntech Power, Lenovo etc lär bara bli fler. Det höga antalet visar inte bara på en ökad vilja att göra genombrott på innovationsbanan men också en förstärkt medvetenhet i Kina om att IP utgör ett kritiskt element i företagets affärsstrategi. Att ett stort antal av patentansökningarna görs för att erhålla förmåner eller att många objekt tillhör kategorin "utility model" ska inte ses i sitt isolerade sammanhang utan snarare långsiktigt. Att erhållna förmåner kan driva flera mindre och mellanstora företag till att investera i R&D är bara ett av många exempel på hur ett företag stegvis ska göra sina satsningar. Att få beviljad ansökan för "utility model", vilket oftast är mer kostnadseffektivt än att ansöka inom kategorin "innovation", kan också utgöra ett annat exempel. Att vidga sina vyer gällande sättet att se på nya företeelser från ett land på andra sidan jordklotet skadar aldrig.

 

Uppdatering: Efter en snabb googling är jag inte längre lika säker på om det verkligen var Samuel Hopkins som fick världens första patent år 1790 i USA. Men betydelsegraden i det hela känns ärligt talat sådär.

Att infria ett äktenskapslöfte

De flesta förhandlingar om bostadsköp och fastighetsaffärer i Kina görs vid...ingåendet av äktenskap mellan unga människor. Det är nämligen så att majoriteten av alla förberedelser som föregås giftermålet inkluderar förhandlingar mellan parterna, där den ena parten (kvinnan och hennes föräldrar) förhandlar med sin motpart (mannen och hans föräldrar). Bor man i Kina och umgås med unga kineser tar det inte en lång tid förrän man själv märker det nästintill orubbliga krav som ställs på mannen - han ska köpa parets bostad, något som i praktiken innebär att föräldrarna måste lägga ut eftersom att unga människor i Kina, särskilt nyutexaminerade sådana, omöjligen har råd att köpa bostad. En nyutexaminerad akademiker tjänar omkring 3000-4000 RMB brutto per månad, kanske i bästa fall. Den summan utgör knappt en fjärdedel av vad man behöver lägga ut för en kvadratmeter på dagens fastighetsmarknad i Kina. Vill man inte lägga ut för bostaden bör man vara beredd på att bemöta en verklighet som innebär att ytterst få personer av det motsatta könet kan tänka sig att leva ihop med en. Dessa omständigheter i dagens Kina har lett till två slutsatser som det talas om i folkmun, halvt på skämt, halvt på allvar: 1. Får jag en dotter är det lycka, får jag en son räknas det som att jag har drabbats av otur. 2. Svärföräldrarna (kvinnans föräldrar) ligger bakom fastighetsmarknadens överhettning. Jag känner själv unga tjejer i Kina som har avslutat förhållanden med sina tidigare pojkvänner när det uppdagades att killen och hans föräldrar saknar förutsättningar att köpa bostad.

 

Och huspriserna på den kinesiska fastighetsmarknaden fortsätter att stiga med raketfart, även om tillväxten för maj månad minskade något i jämförelse med föregående månad. I städer som Peking och Shanghai kostar nu en kvadratmeter över 17 000 RMB i snitt, vilket utgör en procentuell ökning på nästan tio procent jämfört med året innan. Eftersom att snittpriset är sprunget ur städerna i sin helhet, ska man komma ihåg att huspriserna i städernas centrala delar är betydligt högre än motsvarande för bostäder i städernas utkant.

 

Överhettningen på den kinesiska fastighetsmarknaden är nog, som framgår av ovan, en av de mäktigaste  externa faktorerna som påverkar folks liv rent internt. Särskilt för unga människor utgör de höga priserna på fastighetsmarknaden ett stort bekymmer eftersom att kineser i allmännhet hyser en slags väletsad aversion gentemot hyresrätter. Det sägs att det råder ett slags statlig ateism i Kina, som ju är ett land där religion har en relativt liten plats i samhället, väldigt få är religiösa och många hyser skepticism mot religion. Jag brukar dock, om än skämt åsido, kalla den materiella rikedomen för Kinas nya vardagsreligion. Det är viktigt att känna till detta för att försöka förstå varför hyresrätter, som ju förefaller vara det mest naturliga bostadsalternativet för unga människor här i väst som inte hunnit arbeta tillräckligt länge, inte alls vunnit samma status hos unga i Kina.

 

Även om tillväxttakten uppgetts minska något, är stigandet de facto pågående. Men hur ska man få utbud motsvara efterfrågan, på en marknad där utbudet i storstäderna, där alla vill bo, är så oproportionerligt litet (det vill säga tomma "spökbostäder" i vissa kinesiska städer borträknade) i förhållande till den hysteriska efterfrågan? Även om det kinesiska statsrådet har meddelat om åtgärder för varje lokal regering att implementera för att kyla ner fastighetsmarknaden har än inga markanta förändringar märkts av. Men visst har det rapporterats om att exempelvis Peking nu allt oftare gör avslag för fastighetsprojektet som innebär byggande och försäljning av bostäder till mycket högre priser än genomsnittet. Ogifta vuxna inskrivna i Peking får bara köpa och äga ett hus i  taget. I Shanghai förbjuds banker att ge bolån till köpare som redan äger två bostäder. Det finns dock städer som verkar bry sig mindre om statsrådets uttalanden. Staden Nanjing utfärdade till exempel ett "regelverk" som kanske bättre beskrivs som ett twitter-inlägg, fast med fjorton bokstäver för mycket.

 

I ett tidigare inlägg om fastighetsrätten i Kina (klicka här) skrev jag om nedkylningsåtgärder såsom olika beskattningar och bolånerestriktioner. Men en del av kritiken har tagit fasta på att regleringarna är något felsatsade - hade exempelvis fastighetsmarknaden upprättshållits helt enligt marknadsekonomiskt fria principer hade utbudet bättre kunnat möta efterfrågan. Nedkylningsåtgärderna drabbar istället köparna vilket betyder att efterfrågan kommer att pressas ned. Bra? Ja, på kort sikt men på lång sikt krävs åtgärder som också stimulerar ökningen av utbud.

 
Följande punkter uppradas i officiella uttalanden från det kinesiska statsrådet den 26 februari i år, angående regleringar för att kyla ned den kinesiska fastighetsmarknaden:

"1. The accountability system for stabilizing housing prices shall be optimized.

2. Speculative and investment-oriented house purchases shall be resolutely curbed.

3. Supply of ordinary commercial housing and land for housing construction shall be increased.

4. The planning and construction of affordable housing projects shall be accelerated.

5. It is critical to strengthen market regulation and expectation management.

6. It is a must to accelerate the establishment and improvement of a long-term mechanism to guide the healthy development of the real estate market."

Återigen ställs frågan, vad är dina egna tankar kring Kinas fastighetsbubbla?
 

Gör om, gör rätt!

Kinas rättssystem har inte genomgått samma utveckling och uppvisat samma förändringstakt som landets ekonomi. Men från att ha gått från ett laglöst tillstånd där rätten inte bara överlappade politiken utan istället var i princip obefintlig med politiken som det uteslutande substitutet, anser i alla fall jag att det är ens skyldighet, om man nu verkligen är genuint intresserad av ämnet, att uppmärksamma inte bara bristerna men också utveklingen. Kina för över femtio, sextio år sedan - laglöst, politiskt tumult och ett enda humanitärt kaos utspritt över hela landet. Kina idag - se, hör, lyssna, förstå och befinn dig där för att uppleva allt som är bra och det man vill ifrågasätta.

 

Många av er kände kanske till sedan tidigare att Kinas två nya ledare, president Xi Jinping och premiärministern Li Keqiang båda har genomgått juridisk utbildning på högskolenivå. Det femte generationens ledarskap (det vill säga den nuvarande) har det högsta antalet ledare med juridisk utbildning någonsin. Kanske en slump, kanske inte. Jag som med intresse följt allt som har med kinesisk rätt att göra har i vart fall på sistonde noterat en större aktivitet och därav en större medvetenhet om att frågor som rule of law till slut också kommer att spela roll för Kina, som alltid har gått sin egen väg. Att fler politiker i toppskiktet i  Kina har juridisk utbildning torde vara ett första steg att få bukt med de problem och det missnöje som finns med att alltför få tjänstemän inom rättstillämpningen har relevant utbildning och är tillräckligt kvalificerade. I mars valdes ordföranden för Kinas två högsta rättsorgan, däribland Supreme Court. Som 52-åring blev den nya ordföranden för Kinas högsta domstol i Peking den yngste någonsin i domstolens historia och är sedan tidigare känd för att vara initiativtagaren till riktlinjer, antagna på provinsiell nivå, för hur den lokala regeringen ska utöva makt under rule of law. Även om man ska komma ihåg att orden ibland är förskönade i förhållande till det som verkligheten utvisar så måste alltid ett steg utgöra det allra första. Och för bara några veckor sedan uttalade sig Supreme Courts nya ordförande om att utöka allmänhetens insyn i domstolarnas rättstillämpning genom att offentliggöra dokument och tillhanda allmänheten förklaringar när oklarheter uppstår från domstolens sida

 

Kraven på att tjänstemän inom rättstillämpningen löpande ska genomgå vidareutbildning för att blir även vanligare och hårdare särskilt som allt fler mål som kommer upp till domstolen är av gränsöverskridande slag. Rent konkret handlar det om allt fler mål har utländska parter involverade. Mellan åren 2008 till 2012 ägde totalt omkring 171 000 gränsöverskridande affärsjuridiska tvister rum vid kinesiska domstolar i olika instanser, vilket representerar en ökning på nästan sextio procent jämfört med femårsperioden innan. De flesta parter kommer från länder som USA,  Storbritannien, Tyskland, vissa länder från Sydostasien och Afrika. Vore kul om också Sverige snart kan synas på den listan framöver!

The road ahead

Stabilitet och hållbarhet, två begrepp som står för ett tillstånd som inte alltför ofta associeras med det kinesiska samhället idag men som egentligen fanns redan i Konfucius tankar omkring femhundra år före Kristus. Men är detta på väg att ändras? Och om Kina står inför ett ekonomiskt vägslut som innebär att landet måste se över sina tidigare tillvägagångsätt och tillväxtstrategier, hur ser den kommande resan ut för landet?

 

I slutet av maj i år utfärdade Kinas kommission för landets reformer och utveckling ett förslag på vilka områden som ska ges prioritet i den ekonomiska reform som Kina ska genomföra från och med i år. Reformen syftar till att göra den tillväxt som landet har uppvisat under alla dessa år mer hållbar samt att genomföra rättsliga reformer av dem olika systemet som bär upp det kinesiska samhället. Förslaget godkändes kort tid därefter av det kinesiska statsrådet och följande områden kommer att beröras av den tänkta reformen:

• Sociala reformer: Kinas folkmängd ger rikligt med välutbildad och kompetent arbetskraft men lägger käppar för hjulet för landet i andra avseenden. De sociala reformerna står därför förmodligen för det mest mödosamma och tidskrävande arbetet som den kinesiska regeringen står inför. Denna kategori inrymmer inte endast sociala förmåner där regeringen nämner löften om att upprätthålla ett slags minimumstandard för alla medborgare samt försäkringar men den kinesiska regeringen börjar i alla fall med att meddela om man nu vill ta itu med miljöproblemen inte bara i luften utan även i vatten och mark samt livsmedelsäkerheten. Kommissionens godkända förslag ska även nämna regleringar av handeln med utsläppsrätter i landet.
• Regelverken inom den finansiella sektorn: Den kinesiska valutan ska bli mer konvertibel (i och med ledarskapsskiftet i våras blir vägen till en fullt konvertibel kinesisk valuta troligen kortare) samt olika åtgärder för att få in privat kapital till sektorer inom energi, infrastruktur, utbildning, sjukvård, finans och telekom utgör några exempel i denna kategori. Att göra den kinesiska valutan mer internationell samt att bygga upp ett konkurrenskraftigt och dugligt finansiellt system torde vara A och O för att Kina verkligen ska kunna erkännas som en ekonomisk supermakt.
• Förbättra investeringsklimatet och finansieringen av investeringar: Detta gäller för åtskilda sektorer, inklusive infrastruktur. Man ska även se över statliga investeringar samt förbättra villkoren för mindre företag i form av bland annat skattereformer.
• Reglering av vissa råvarupriser: El, vatten, gas med mera.

• Skatterätt: Skatter vid fastighetstransaktioner, för produkter vars konsumtion innebär stor miljöbelastning samt förbättrade skatteregler för småföretag som sysslar med teknologi och export är några exempel på vad Kina avser att titta närmare på.
• Reformer nödvändiga för Kinas urbaniseringsprocess: Förutom en reform av det kontroversiella hukou-systemet som jag skrev om i ett tidigare inlägg (läs här) så nämns stimuleringsåtgärder för mindre utvecklade städer i form av jobbskapande, stimulering av näringsliv, förbättrad public service med mera. Även administrationen kring markarrende (all mark ägs av staten i Kina), ska förbättras.
• Statsadministration: Bland annat fler delegeringsmöjligheter till lokala regeringar och myndigheter samt få till ett institutionell reformarbete för att effektivera myndighetsutövningen och reducera byråkratin.

(M)edicine & (A) growing market

Hälso- och sjukvård kan komma att bli "the next big thing" i termer av utländska investeringsmöjligheter i Kina. En stor befolkning där bland annat en växande andel befinner sig i höga åldrar ger förstås en stor efterfrågan på högkvalitativa tjänster inom vården och innovationer inom bioteknik och medicin som höjer den kinesiska medelklassens levnadsstandard. Det här utgör omständigheter som har dragit till sig uppmärksamhet hos allt fler utländska vårdföretag. Jag är absolut ingen expert på området men har den senaste tiden följt utvecklingen som den medicinska industrin i Kina uppvisar.

 

Nyligen har tre av Kinas största vårdföretag vardera fått stora kapitalinjektioner upptill hundra miljoner dollar från såväl inhemska som utländska investerare.  I fjol hade tre av världens tio största M&A-transaktioner inom biomedicin kinesiska målbolag. Amerikanska Medtronic var en av uppköparna som  i slutet av fjolåret förvärvade ett kinesiskt företag för 816 miljoner dollar. Även den kinesiska staten är företagsam med sina stora investeringar i teknologi för hälsovårdsrelaterade produkter.

 

En bidragande orsak till denna utveckling är juridisk. Sedan tidigare har den kinesiska vårdsektorn till större delen dominerats av statliga sjukhus och SOEs (state-owned enterprises) samt varit strikt reglerad med flera restriktioner avseende möjligheten för utländska företag att göra investeringar. Nu har flera restriktioner mildrats där vissa till och med har upphört. Ett betydelsefullt regelverk med riktlinjer avsedda för just utländska investerare reviderades för knappt två år sedan och började gälla från och med förra året. I och med ändringarna fastslogs att medicinsk verksamhet inte längre tillhör den restriktiva kategorin vilket öppnade dörrarna för utländska investerare att börja göra business i den kinesiska vårdsektorn. Exempel på lättade krav för utländska investerare är att man inte längre alltid kräver att en verksamhet måste samägas med ett lokalt kinesiskt företag i form av joint venture  där det utländska bolaget som mest kunde äga 70%. Nu kan exempelvis ett sjukhus i Kina, av jag har hört, få vara helägt (bolagsformen WFOE godkänns med andra ord) av en utländsk enhet något som före fjolåret inte var möjligt. För att effektivisera processen där myndigheterna ska godkänna bildandet av ett utländskt investerat vårdföretag har regeringen i Peking även delegerat behörigheten att bevilja ansökningar till de lokala myndigheterna i varje provins. Även ändringar inom den kinesiska försäkringsrätten i våras, hårt bevakad av hungriga vårdföretag, har ett finger i spelet. Ändringarna har inneburit utökade möjligheter att utfå sjukförsäkring och katalyserar därför denna relativt nya företagsamhet i landet. Det tydliga målet för dem kinesiska ledarna är att det privata ägandet inom vårdsektorn ska öka betydligt och det handlar med all sannolikhet inte om en trend utan en företeelse som är här för att stanna.

En students vardag - bakom kulisserna

För inte så länge sedan var jag fortfarande student och blev häromdagen påmind om att det nu gått ett bra tag sedan jag själv tog studenten. Även om det är minst hundra gånger roligare att jobba så händer det ju att man ibland ser tillbaka om man vill tänka på något glädjefyllt och minnesvärt.

Som ni säkert känner till är disciplinen inom skola och utbildning i den kinesiska kulturen väldigt hög där den tog sin början redan  från föräldrarnas tidiga uppfostran. Efter gymnasiet i Kina så ställs man inför ett ultimatum: påbörja högre utbildning direkt efteråt eller en framtid på donken eller KFC (något förenklat...men ni förstår tankegången). När det gäller högre utbildning så talar vi om minst kandidat + master, på fem år, och inte något annat och helst på ett prestigefyllt universitet, som finns i storstäderna. Att  påbörja en kortare utbildning eller att läsa en fristående kurs finns inte riktigt på kartan, om än ens i medvetandet. Alla dessa drömmar, ambitioner och beslut ödeläggs under två dagar (förr tre dagar) om året. Pressen på gymnasieeleverna är svår för manga av oss svårt att bilda sig en uppfattning om då en andra chans egentligen inte existerar om man inte skulle få tillräckligt goda resultat men pressen rustar samtidigt upp eleverna inför den enorma konkurrensen på Kinas arbetsmarknad.

Under dessa två dagar, som varje år äger rum den sjunde och åttonde juni, hålls en högskoleexamination (inte samma sak som vårt svenska högskoleprov) eller 高考 (gaokao) som det heter på kinesiska. En kinesisk gymnasieelev måste inte bara ha utmärkta betyg för att komma in på ett prestigefyllt universitet utan denna högskoleexamination är obligatorisk för samtliga gymnasieelever, något som gör den kinesiska högskoleexaminationen till världens största. Över nio miljoner kinesiska elever runtom i landet skriver provet varje år. Examinationen omfattar alla tänkbara ämnen som den kinesiska gymnasieundervisningen lär ut såsom matematik, fysik, engelska, kinesiska och samhällsvetenskap. De två dagarna kräver stora pådrag av arbetskraft med inblandning av både myndigheter och volontärer - ambulanser finns på plats om studenter (eller föräldrar) skulle svimma av nervositet och/eller värmebölja, trafikpoliser finns för att dämpa trafikväsendet, företagen marknadsför och säljer "examinationsvänliga" produkter och så vidare.

Årets 高考 är dock lite speciellt. Efter nya antagna regler av regeringen i Peking har flera provinser nu infört ett nytt system där även elever som inte är inskrivna i den stad där man befinner sig, får examineras i den staden och ska därför inte behöva åka tillbaka till sin inskrivningsstad för att få examineras. I Kina är du inskriven (户口, "hu kou" som det heter på kinesiska) i en stad (oftast den där du är född eller där dina föräldrar är inskrivna). Alla dina rättigheter samt din tillgång till vård, omsorg, sociala förmåner med mera är strikt knutna till just den staden. Du åtnjuter i princip inga rättigheter i andra städer med andra ord. 户口 går inte heller att ändra hursomhelst och för Kinas över tvåhundra miljoner migrantarbetare som åker till storstäderna för att arbeta innebär detta förstås stora problem. En sådan regeländring är betydelsefull eftersom att gymnasieeleven ifråga inte behöver åka den långa vägen tillbaka till hembyn för att examineras utan från och med nu kan skriva provet med sina studiekamrater. Dessutom kan antagningspoängen oftast kan vara högre för gymnasieeleverna inskrivna på glesare och mindre orter än för "lokala studenter" i städer som Peking och Shanghai, vilket är en konsekvens av fördelningssystemet vid antagning. I slutet av förra året inföll en deadline uppsatt av regeringen i Peking där landets provinser skulle ha färdigställt en plan för hur inskrivningssystemet skulle göras mer flexibelt avseende högskoleexaminationen. De nya ändringarna har nu införts av över tjugo provinser och städer för närvarande. Perfektion ligger långt framme i förhållande till ändringarna men just kopplingen till högskoleexaminationen kan nog trigga igång diskussionen kring det kontroversiella hukou-systemet mer effektivt och få den mer mångfacetterad. Vad är bra och vad är mindre bra med detta system som ligger till grund för så stora delar av det kinesiska samhället?

3D i 2D-juridik?

Innan jag läste juridik började jag på civilingenjörsprogrammet "Industriell ekonomi" på KTH direkt efter gymnasiet. In på den andra terminen insåg jag dock att en karriär i juridikbranschen trots allt lockade ännu mer varför jag sedan bestämde mig för att ta ett studieuppehåll från matematik- och teknologikurserna på KTH för att började läsa juridik. Men intresset för teknik är inte helt borta. Och på senare tid har jag blivit smått insatt i utvecklingen av så kallade 3D-skrivare.

Den kinesiska utvecklingen av 3D-skrivare är snabb i svängarna. För bara några dagar sedan uppdagades att Kinas största tillverkare av vitvaror, Haier, ska börja investera i teknologin för 3D-printing. Haiers investering ska inte ses i sitt isolerade sammanhang, tvärtom så har bara under fjolåret den kinesiska industrin inom 3D-printing uppvisat en omsättning på över en miljard yuan. Enligt industrins bedömare spås intäkterna stiga till tio miljarder inom tre år vilket gör att Kina i sådana fall mycket väl kan komma att positionera sig som världens största marknad för 3D-printing, något som USA fortfarande med råge är i dagsläget.

En uppkommande aspekt som denna nya teknik onekligen för med sig är ju förstås hur IP-skyddet i Kina kommer att påverkas. I vilket avseendet och hur? När 3D-skrivaren är så pass utvecklad så lär allt fler branscher begagna sig av den nya tekniken och det ger förstås påtagliga konsekvenser (effektivisering i tillverkningsled, sänkta produktionskostnader etc.) i ett land som tillverkar och förser världen med alla möjliga slags produkter. Det finns kanske en fördom om att Kinas immaterialrättsliga lagstiftning är bristfällig. En sanning med modifikation. Jag kan inte utläsa av själva lagtexten att den kinesiska lagstiftningen inom exempelvis varumärkesrätt eller patenträtt på något sätt skulle vara undermålig i förhållande till den svenska (dock ska den upphovsrättsliga lagstiftningen i Kina möjligen kunna anses vara det och därav ge det sämsta skyddet bland de immaterialrättsliga lagarna i landet). År 2001 gjordes lagändringar i den kinesiska varumärkeslagen för att anpassa rättstillämpningen till den tekniska utvecklingen. En ändring tog just sikte på att också inkludera 3D-varumärken i lagens tillämpningsområde. Nu torde det i princip inte råda någon tvekan om att tredimensionella varumärken kan godkännas och registreras av de kinesiska myndigheterna för att IP-skydda sina tillgångar.

Snarare är det nog så att själva implementeringen i praktiken kan medföra brister i skyddet. Många oerfarna utländska företag tror kanske att de har säkerställt IP-skyddet i Kina och därmed förhindrat oönskade intrång framöver eftersom att varumärkesregistreringen är gjord.  Men så är inte alltid fallet och det bör man vara väl medveten om. För två år sedan dömde en domstol i högre instans ett mål där ett kinesiskt företag stämdes av företaget Nestlé för varumärkesintrång. Nestlé hade registrerat en av sina flaskförpackningar som ett 3D-varumärke och registreringen skulle, i vart fall i teorin, per automatik innebära ett fullgott varumärkesrättsligt skydd för flaskans form och utseende i Kina. Men både hos instansen innan och denna domstol blev utfallet att Nestlé förlorade. Bland annat så hänvisade den kinesiska domstolen till brist på särskiljningsförmåga, att Nestlés flaska inte var särskilt igenkänd av kinesiska konsumenter samt att det av fallets omständigheter framgick att det inte förelåg någon förväxlingsrisk. Det här var alltså ett exempel på hur varumärkesrätten i Kina tillämpas i praktiken och fallet är från 2011. Ett år senare visade sig den kinesiska varumärkesrättens janusansiktes andra sida. Skottländska whiskytillverkaren Chivas vann ett mål i Kina där ett kinesiskt företag dömdes till att betala en halv miljon yuan i ersättning samt att upphöra med varumärkesintrånget genom användningen av både Chivas bokstavliga namn samt deras varumärkesregistrerade flaska. Jag gissar att en omständighet som gjorde att utfallet i Chivas-målet blev omvänt från det i Nestlé-målet var att svaranden i sistnämnda mål fortfarande använde sig av sitt eget traditionella varumärke och namn. Svaranden i Chivas-målet hade däremot inte nöjt sig med Chivas 3D-varumärke utan tog även Chivas bokstavliga namn under vingarna. Ett sådant resonemang leder onekligen till den av mig själv antagna slutsatsen att 3D-varumärket fortfarande har en svagare ställning i Kina som i sig inte alltid är tillräcklig för att varumärkesintrång ska anses föreligga. Utvecklingen som följer blir hursomhelst intressant eftersom att fallet tydligen utgör det första i Kina där ett 3D-varumärke ansågs kunna bli föremål för varumärkesintrång.

Say my name

Att vi alla har ett namn och att det finns fler namn i världen än vad det finns människor betänks nog sällan. Kinesiska namn börjar alltid med persons efternamn och består i princip alltid av två eller tre tecken. 

 

Namn uppmärksammas i detta inlägg där jag tänkte bjuda på lite juridisk kuriosa relaterad till just namn. I Sverige hamnade namn i fokus när namnlagskommittén kom med ett förslag på en ny namnlag som bland annat ska göra det lättare för enskilda att byta efternamn. I Kina har namnen däremot dykt upp i lite mer otippade sammanhang. Spana in följande regler:
 

• De lokala regeringarna och myndigheter får utfärda egna regelverk men endast sådana som befinner sig på provinsnivå får enligt lagen införa krav på namnregistrering av enskilda. Förra månaden bestämde sig dock staden Kunming att förplikta butiker att registrera konsumenternas namn och ID-nummer för varje köp av luftrengöringsmaskar. Även om den bakomliggande tanken inte uttalades så hade den troligtvis att göra med  demonstrationerna mot miljöutsläpp som ägde rum i staden under början av maj månad där många demonstranter bar mask för att uttrycka missnöje.
• För omkring sex år sedan införde regeringen i Peking ett namnregistreringssystem för köp av cyklar. Varje köpt cykel skulle märkas med en registrerbar kod som  sin tur skulle kopplas samman med cyklistens ID. Förhoppningen var att få bukt med landets alla cykelstölder där ett namnregistreringssystem skulle underlätta återfinnandet av stulna cyklar. Men i ett land där cyklisterna är många, även om de var fler på nittiotalet när få privata bilägare fanns i Kina, har implementeringen varit svår och systemet har enligt många blivit urvattnat.
• Två städer i södra Kina införde under slutet av 2011 regler om att registrera köparens namn och telefonnummer vid köp av akut p-piller. Som tur var återkallades reglerna kort därefter. Men till den lokala regeringens försvar ska tilläggas att den ursprungliga tanken var att minska konsumtionen av mer kontroversiella akut p-piller såsom mifepristone, som vid dosering under graviditeten kan framkalla abort. Med reglerna ville man därför också motverka den förlegade synen som fortfarande råder i mindre utvecklade städer och främst landsbygden i Kina som innebär att många väljer att göra abort om fostret visar sig vara en flicka.
• Ni känner säkert till sedan tidigare att fläskkött i Kina utgör det absolut viktigaste köttet i den kinesiska kostpyramiden. De senaste åren har en prisinflation drabbat fläskköttsmarknaden vilket har blivit ett stort problem för den kinesiska låginkomsttagaren. Regeringen i Peking har försökt få bukt med problemet men en stad i södra Kina tänjde på gränserna och blev nog lite för nostalgisk över Kinas tidigare planekonomi. För att minska efterfrågan började man kräva ID-uppvisning av en köpare som ville köpa mer än två kilo fläskkött. Dock gällde inte reglerna för privata fläskköttssäljare som jag förstod det utan just denna försäljning som reglerna gällde för anordnades av den lokala regeringen själv. Reglerna upphörde att gälla sedan fjolåret.

Ovanstående var några exempel på regler, gällande eller ej längre gällande sådana, som jag fann vara av mindre vanligt slag. Säga vad man vill om dess innehåll men det är bra att det finns en aktivitet som håller igång diskussioner kring frågorna som tas upp. Själv tycker jag att det är intressant hur reglerna på något vis alltid avspeglar det kinesiska samhället med dess aktuella ämnen samt den kinesiska kulturen. Någon som känner till fler exempel?

Inte hal som olja

Visst har ni hört talas om rännstensoljans användning i Kina? Under de senaste åren har man upptäckt att många restaurangägare använder sig av rännstensolja - rester av gammal olja, i bästa fall men även avfallsolja från bland annat avlopp, i värsta fall. Förutom tillkortakommanden att rännstensolja är vidrig och rätt äcklig så framkallas även cancerogena substanser vid upphettning av oljan. För att sänka kostnaderna används den framför vanlig hederlig matolja för att tillaga maten som sedan serveras till restaurangens gäster. Nu tror jag att det hela återges något överdrivet. Hade verkligen flertalet av Shanghais oändligt många restauranger använt sig av "receptet" hade läget varit bra mycket mer upproriskt. Men att det överhuvudtaget förekommer är förstås tillräckligt illa.

 

I fredags kom en domstol i högre instans i staden Ningbo med ett avgörande i ett mål där sju personer hade tillverkat och sålt stora mängder rännstensolja till olika distributörer i landet till ett värde av nära hundra miljoner RMB. Samtliga dömdes för brottet att sälja giftig och undermålig livsmedel där påföljderna bestämdes till livstid för chefen och för resten blev det mellan sju till fjortons år långa fängelsestraff. För några veckor sedan skrev jag om att Kinas Supreme Court och åklagarmyndighet i maj utfärdade en bindande tolkning om av hur den relevanta lagen skulle tillämpas vid brott mot matsäkerhet (läs här). I förevarande fall verkar just denna tolkning ha gett effekt och detta eftersom att den för första gången  kriminaliserar användningen av rännstensolja i matlagning specifikt. Det är förstås inte första gången som en livstidsdom utdelats av en kinesisk domstol i ett fall om matsäkerhet. Minns ni mjölkskandalen från 2008? Jag tänker främst på styrelseordföranden för det kinesiska (och nyzeeländska) jv-bolaget Sanlu - ett av Kinas äldsta mejeribolag som vid tiden då skandalen briserade, till över fyrtiotre procent ägdes av nyzeeländska Fonterra, ett av världens största mejeribolag. Den kinesiska Sanlu-chefen som då var över sextio år gammal, dömdes till livstidsfängelse och böter upptill nästan tjugofem miljoner RMB.

 

Shanghai trappar nu upp kontrollmekanismerna för att få bukt med användningen av rännstensoljan. I början av året presenterade Shanghai, där alltså problemet med rännstensolja är som värst, ett nytt regelverk med det preventiva syftet att förhindra restauranger från att lagra rännstensolja. Enligt de nya reglerna ska restaurangerna före årsskiftet installera en separationsanordning för att filtrera bort allt skräp i använd olja innan de senare är tvungna att sälja oljan vidare till ett upphandlat återvinningsföretag. Reglerna siktar även på att få bukt med problemet att rännstensoljan sparas för att senare säljas vidare på den illegala marknaden. Överträdelser av reglerna kan ge böter upp till 100 000 RMB.

Chengdu - Home of pandas. Oh, and IP.

Vad har Siemens, Toyota, Intel, Volkswagen, Dell och Chengdu Research Base of Giant Panda Breeding gemensamt? Alla har en verksamhet, ett kontor och/eller en R&D-avdelning etablerade i den kinesiska staden Chengdu, i Sichuanprovinsen i sydvästra Kina. Staden är traditionellt sett mest känd för sina runda och kramgoa pandor men dem senaste åren har staden lockat till sig allt fler utländska investerare vilket inte var särskilt givet. Chengdu har nämligen aldrig positionerat sig som en ekonomiskt betydelsefull kinesisk stad på världskartan. Fram till nu. För även om investeringsklimatet i många olika avseenden har förbättrats för utländska företag som söker efter lyckan i städer som Peking och Shanghai har konkurrens dykt upp från flera håll och den befintliga har intensifierats. Många finns redan på plats där allt fler vill komma åt och äta kakan. De lokala kinesiska företagen har blivit allt duktigare på produktutveckling och management vilket gör att många västerländska företag hela tiden måste förnya sig för överlevnad. Stigande lönekostnader i storstäderna gör också att företagen behöver se över lönsamheten som tidigare ansågs vara självklar i storstaden.

 

Vindarna har därför nu börjat svepa in över mindre städer som ingen brydde sig om förr. Chengdu är förstås ingen småstad så som vi är vana vid att se det och dess invånarantal uppgår till nära femton miljoner men epitetet väljs i Kinamått. Nästan 240 företag tillhörande Fortune Global 500 Companies har en verksamhet i Chengdu. Företagen som kommer hit är tunga industriföretag inom skilda industriområden såsom förnyelsebar energi, bioteknik, medicin, maskintillverkning, IT och fordon där speciellt tillverkningen av bilar spås bli en framgångssaga.

 

Orsaken bakom stadens nya attraktionskraft? Ett av landets bästa investeringsklimat och landets bästa IP-skydd (enligt European News Agencies). Staden har sina egna regelverk, ständiga uppföljningsarbeten där man orienterar sig i hur IP verkar i praktiken och ett eget domstolssystem för att upprätthålla och förstärka stadens immaterialrätt. År 2009 utfärdade den lokala regeringen i Sichuanprovinsen riktlinjer för hur man skulle utforma stadens IP-strategi som man kallade det för. Man tar upp de viktigaste målen för de fem kommande åren. Några av dessa är att stadens patentansökningar årligen ska öka med femton respektive tjugo procent beroende på om det rör sig om uppfinningar eller mer vanligt förekommande patentobjekt inom näringslivet. Ett liknande tillväxtmål på tio procent gäller inom varumärkesrätten avseende antalet ansökan om varumärkesregistreringar. Man nämner även att man ska bygga olika plattformer för expertkommittéer, databaser, mötesplatser för berörda branscher och forskning inom immaterialrätten.

Staden har en egen särskild immaterialrättslig domstol där fall med kända varumärken som Louis Vuitton och Microsoft varit föremål för prövning. Bara under fjolåret registrerades över 110 000 varumärken i staden. Följande siffror visar även att företagsvillkoren i Chengdu hittills uppenbarligen lockat utländska investerare i större utsträckning än inhemska. Förra året landade de utländska investeringarna i staden på över åtta och en halv miljarder dollar. Beloppet är att jämföra med de inhemska investeringarna i staden som landade på över tre miljarder dollar, drygt en tredjedel av de utländska investeringarna. Räknat i det totala värdet för stadens export- och importhandel, uppgick beloppet till över fyrtiosju och en halv miljarder dollar under samma år.

För den som däremot är mer intresserad av Chengdus pandor och av att få hålla en babypanda i knät för några tusen spänn finns den här artikeln av brittiska the Guardian, klicka här.