YingYeZhiZhao, tack!

Genomgången av de olika bolagsrättsliga momenten i den kinesiska bolagsbildningen fortsätter. Förra inlägget behandlade genomförbarhetsstudien (klicka här). Vill dock återigen betona att lokala specialregler oftast gäller och att man därför inte alltid, i det enskilda fallet, kan utgå ifrån den kinesiska aktiebolagslagen som jag oftast gör i dessa inlägg om inget annat anges. Shanghais regler skiljer sig från reglerna i Beijing med andra ord. Och reglerna hos myndigheterna kan också skilja sig från ett distrikt till ett annat i samma stad. Det gäller därför att vara påläst något som förutsätter att man är välorienterad samt vet hur man införskaffar sig relevant information.

Under bolagsbildningen ska det ansökas om 营业执照 (YingYeZhiZhao), ett slags verksamhetstillstånd, eller "business license" ("BL") som är det officiellt översatta namnet. 

Utan ett sådant intyg kan inte bolagsbildningen fortskrida eftersom att den fortsatta delen av etableringsprocessen kräver att man tillhandahåller kopior och/eller originalversioner av denna BL, t.ex. vid ansökan om godkännandet av F-skatt i Kina vilket görs efter det att man erhållit utfärdad BL.

Enligt aktiebolagslagen anses bolaget bildat samma dag som BL utfärdas och en BL innehåller följande uppgifter (ej uttömmande uppräkning):

- Firma

- Säte

- Registrerat aktiekapital

- Inbetalt aktiekapital (lagreglerad andel, dock har nyligen aviserats om ett avlägsnande av detta)

- "Verksamhetsföremål", eller "Scope of business".

- Legal representative

- Investerare/ägarbolag

Som man förstår genom att ta del av ovanstående uppräkning måste samtliga handlingar som styrker uppgifterna i BL inges till relevant myndighet. T.ex. intyg på godkänt firmanamn, hyreskontrakt eller annan handling som styrker bolagssätet, intyg som utvisar lagenligt inbetalt aktiekapital etc. Även filialer, icke-juridiska personer, ska ansöka om BL. Både inhemska och utländska filialer måste ansöka om BL precis som sitt moderbolag. Har inte bolaget påbörjat sin verksamhet så som den är anmäld, antingen för att man har misslyckats med det eller skjutit upp det, efter att sex månader har passerat från dagen då bolaget anses bildat (= dvs dagen då BL utfärdades) får BL återkallas av den utfärdande myndigheten.

Less is more? In China, seldom.

Det här inlägget kommer att fortsättningsvis fokusera på bolagsrätten i Kina, närmare genom att introducera och förklara de olika momenten som ingår i den kinesiska bolagsbildningen när det gäller WFOE (Wholly Foreign Owned Enterprises). Att processen för att bilda bolag är mycket mer tidskrävande i Kina än på hemmaplan beror mestadels på att de olika momenten och kraven kommer i mängder vilket också innebär ett väldigt omfattande pappersarbete. Olika myndigheter begär olika handlingar för bolagsbildningens fortskridande och det är inte alltid lätt att ha koll på vad man bör göra, särskilt när vissa moment/handlingar inte är bekanta från den svenska bolagsbildningen. 

 

Ett obligatoriskt, och därmed viktigt moment, är upprättandet av en så kallad genomförbarhetsstudie vid samtliga WFOE-bildningar. Denna studie, som utformas som en rapport, ska ge en grundlig redogörelse för det blivande bolagets verksamhet och affärsupplägg (affärsplan). Som utgångspunkt kan man därför, inledningsvis, påbörja upprättandet av rapporten med befintlig dokumentation av det blivande bolagets affärs- och budgetplan. Men en svårighet infinner sig ju här och det är utmaningen i att detaljerat och specificerat redogöra för en verksamhet  som ännu inte har påbörjats. Rapporten saknar direkt svensk motsvarighet (angivelsen av verksamhetsföremålet i bolagsordningen hos svenska aktiebolag är inte att jämställa med den kinesiska genomförbarhetsstudien). Genomförbarhetsstudien ska bland annat , förutom verksamhetsföremålet (eller "scope of business" som enligt mig är ett mer ändamålsenligt begrepp), redogöra för vad bolaget ska sälja (vilka produkter och/eller tjänster), uppgifter om bolagssäte, investerare, organisationen, de olika kopplingarna till utlandet, marknadsförings- och produktionskapacitet, material och andra inköp, eventuella produktionsanläggningar, uppgifter om sådant som genererar löpande kostnader (hyra, el etc), miljöinverkan, företagets know-how samt det som i övrigt är relevant vid beskrivningar av affärs- och verksamhetsplan. Kanske för detta tankarna till en due diligence eller en årsredovisning, eftersom att även finansiella bedömningar och riskbedömningar samt framtidsprognoser över exempelvis marknaden och framtida efterfrågan ska medtas. Rapporten blir därmed tämligen heltäckande och det lönar sig inte att vara dunkel eller fåordig utan tvärtom, rapporten ska vara konkret och specificerad till sitt innehåll.

 

Mer detaljerat ska genomförbarhetsstudien exempelvis adressera frågor som antalet anställda med specifika arbetsbeskrivningar för varje typ av anställning där till och med de anställdas nationalitet ska framgå, kundmålgrupp, uppgifter om tilltänkta leverantörer som är viktiga för verksamheten, detaljerade uppgifter om det blivande bolagets maskiner och anläggningar (avskrivningsplan ska bland annat framgå), kostnader för produktion samt hur framtida kassaflöden till och från bolaget är avsedda att bli, med mera!

 

Man kan ju fråga sig varför man belastar blivande företag med ett sådant betungande arbete som föregås av denna detaljmängd. Det sker ju förstås inte för att myndigheterna i sin dagliga verksamhet ska kunna övervaka företagens minsta rörelser utan för att förebygga oseriösa bolag bildas med följd att borgenärers och därav samhällets intressen skadas. Men på det långsiktiga planet kan också genomförbarhetsstudien garantera att bolagets ursprungliga verksamhet i det stora hela och också i mindre men viktiga avseenden upprätthålls, något som kan vara av betydelse för stora bolag, t.ex. när en ny investerare köper upp en stor aktiepost. Med genomförbarhetsstudien blir det betydligt lättare för denne att ha koll på att inte några oönskade avvikelser från den ursprungliga verksamheten sker. Skulle så vara fallet, har därför en överträdelse ägt rum om verksamheten inte längre stämmer överens med genomförbarhetsstudiens innehåll. Vetskap om detta utgör följaktligen en förutsättning för att vidta åtgärder i ett sådant läge.

Länge leve företagande!

Igår avslutades det stora plenarmötet hos partiet i Kina som inleddes i fredags. Det talades mycket om marknadsreformer där frågor om Kinas framtida utveckling mot en fulländad marknadsekonomi, om skatter för att kyla ned fastighetsmarknaden, om frågor som berör den finansiella sektorn i landet, diskuterades och mycket mer. En annan tillställning dock, av minst lika stor politisk betydelse, var statsrådsmötet i slutet av oktober, med premiärminister Li Keqiang som ordförande. 

En fråga som har direkt samband med marknadsreformer och landets fortsatta främjande av privata investeringar (i fjol stod antalet privata investeringar av totala investeringsvolymen i Kina för över 61%, där motsvarande procentsats låg på över 49% år 2006, då fortfarande statsägda bolag, SOE, dominerade - dock bör man självfallet hålla i minnet att många "privata" investeringar i verkligheten är uppbackade av staten), inte minst från omvärlden, är hur bolagsbildningen i landet kan underlättas. Då bolagsbildningen i Kina innebär en bra mycket tyngre arbetsbörda jämfört med motsvarigheten i väst, har många varit eniga om att ett omfattande förenklingsarbete krävs för att inte gå miste om utländska investeringar. Därför kan det för många te sig som en god nyhet att statsrådsmötet aviserat om att framöver avlägsna det tidigare lagstadgade minimumkravet på aktiekapital. Det lägsta tillåtna aktiekapitalbeloppet för den vanligaste bolagsformen "limited liability company", som för närvarande ligger på 30 000 RMB, ska alltså bort. Huruvida det ännu endast är ett offentligt uttalande eller om det redan nu finns övergångsbestämmelser för när den nya regeln träder i kraft vågar jag inte riktigt svara på än men högst troligen handlar det inte om en alltför avlägsen framtid. Även motsvarande minimumkrav för limited liability company med endast en enda fysisk eller juridisk person som aktieägare, där ett antal specialbestämmelser gäller i landets aktiebolagslag, kommer att tas bort. Tidigare låg beloppet på 100 000 RMB, en rätt hög summa med beaktande av att det rör sig om enmansbolag. Den har dock av den kinesiska lagstiftaren motiverats med ett borgenärsskydd som annars kan vara bräckligt när endast en enda person till en början står för kapitaliseringen av hela verksamheten. Frågan har emellertid varit om ett sådant borgenärsskydd snarare är fiktivt. I de allra flesta fallen är pengarna bakom det registrerade aktiekapitalet lånade, vilket medför att det inte direkt uppfyller den tänkta funktionen som buffert. En annan bolagsform som regleras av den kinesiska aktiebolagslagen, som många noterade bolag bedrivs i, har för närvarande ett minimumaktiekapital på 5 000 000 RMB. Även detta krav ska bort.

Statsrådsmötet behandlade många andra frågor som rör just företagande. Förutom slopandet av minimumkravet på aktiekapital vid bolagsbildning aviserades också om minskade kostnader vid bolagsbildning, enklare procedurer för anmälan och registrering hos myndigheter (bland annat ska ett system för ansökan av det obligatoriska verksamhetstillståndet digitaliseras för att ersätta pappersarbetet) samt att myndigheterna ska effektivisera administrationen på området. Med anledning av denna reform, som lär medföra en avsevärd praktisk betydelse för många, inte minst utländska företag, kommer bloggen framöver att ta upp en hel del inom detta bolagsrättsliga område (som också råkar vara min absoluta favorit bland alla rättsområden - specialkursen i bolagsrätt på juristutbildningen var helt klart den bästa).

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas - nyckelordet för att bilda bolag i Kina och för att hitta rätt i snåran av alla regler, är "lokala" - annars riskerar allt arbete ske i onödan. Varför det är så förklaras av ett av de viktigaste lagrummen i Kinas aktiebolagslag, vars följande utdrag (lite slappt) översatt till svenska (av mig själv) lyder:

Det registrerade aktiekapitalet hos ett aktiebolag ska utgöra den totala kapitalinsättningen som samtliga registrerade aktieägare tecknat för. Summan av den initiala kapitalinsättningen ska inte vara mindre än tjugo procent av det registrerade aktiekapitalet, eller lägre än det lagstadgade minimumkravet för det registrerade aktiekapitalet, där en insättning av det nämnda måste ske inom två år från dagen då bolaget anses bildat. För ett investmentbolag ska insättning ske inom fem år. Minimumkravet för det registrerade aktiekapitalet hos ett aktiebolag är, om inte ett högre belopp är särskilt föreskrivet, 30 000 RMB.

Läser man den kinesiska originalversionen av lagtexten så ser man också att det högre kravet inte behöver stadgas av en lag utan även myndighetsföreskrifter tillämpas med företräde vid lex specialis. Detta medför att olika städer med sina olika myndigheter, i olika distrikt inom varje stad, (alltför) oftast har sina egna regler.

Jag kommer även att skriva flera inlägg som fokuserar på vad dessa aviseringar kan medföra för praktisk betydelse för WFOE (Wholly Foreign Owned Enterprises), vilket utgör den enda möjliga bolagstypen om man vill starta ett bolag som är helägt av en icke-kinesisk fysisk eller juridisk person.

Uppdatering: Är bara tvungen att dela med mig av en anekdot som jag precis snappade upp på en kinesisk nyhetssida. En man i Shanghai förlorade ett mål vid en domstol i samma stad, där det tvistade beloppet uppgick till drygt en miljon. Mannen blev riktigt arg och fick för sig att målets utgång berodde på att domaren var korrumperad. Han sade därför upp sig från jobbet för att istället heltid ägna sig åt att i smyg förfölja denna domare. En ganska speciell person med andra ord. Hursomhelst, så gav det inte särskilt mycket av intresse. Domaren var "dessvärre" inte korrumperad. Men efter drygt ett års tid ägnad åt intensiv förföljning började detta udda, men ihärdiga äventyr, äntligen bära frukt. Av en slump upptäckte den arga mannen att domaren träffade prostituerade. På något vis lyckades den här mannen fixa videoupptagningar som bevis och det hela slutar med att inte bara domaren ifråga men också hans fyra domarkollegor åtalas och döms.

Peace, love and hard work

Torsten Jansson
superentreprenör, grundare och tidigare huvudägare av New Wave Group

 



Domstolar i Taiwan och Hongkong

Som ni kanske redan vet så har både Taiwan och Hongkong egna autonomiteter även om de är en del av Kina. Taiwan och Hongkong har därför sina egna lagar och sina egna rättssystem som, i Hongkongs fall, visserligen måste godkännas av regeringen i Peking men gäller i den löpande tillämpningen utan någon inblandning från fastlandets regering.

Jag tycker att det kan vara kul att rikta blickarna mot Taiwan och Hongkong ibland då båda i många avseenden skiljer sig mycket åt från hur det är på fastlandet, även juridiken. Jag har i ett tidigare inlägg (här) skrivit om ett avgörande från högsta domstolen i Hongkong och tänkte återigen gå in på rättsväsendet genom att kort redogöra för domstolssystemets uppbyggnad och hierarki i Taiwan som är ett civil law-land respektive Hongkong vars jurisdiktion faller in under common law, sannolikt ett arv från tiden som brittisk koloni.

Nedan följer en kort överblick över domstolssystemet i Taiwan vars uppbyggnad jag uppfattar som rätt lik Sverige:

- Supreme Court: Högsta domstolen i Taiwan består av tio olika tribunaler varav fem är civila och fem straffrättsliga.

- High Court: Varje High Court, som är uppdelad efter provins, har så kallade Branch Court. Dessa består av civila, straffrättsliga och speciella rotlar som ansvarar för trafikfrågor, allmän säkerhet, arbets- och immaterialrätt, korruption etc. Andra särskilt inrättade domstolar som ansvarar för specifika frågor kan vara the Professional Court of Fair Trade Cases,  Maritime Professional Court och Professional Court of Sexual Harassment.

- District Court: Ett tjugotal underrätter finns i hela Taiwan där varje underrätt har avdelningar för olika rättsområden såsom civilrätt, straffrätt men även mer snäva som familjerätt, trafikfrågor och arbetsrätt.

- Taiwan Kaohsiung Juvenile Court: Denna specialdomstol ansvarar särskilt för brott som begås av minderåriga.

- Sen har vi "förvaltningsrätterna", High Administrative Court som är första instans och överklagandeinstansen Supreme Administrative Court.

Och så en kort introduktion till domstolssystemet i Hongkong:

- Court of Final Appeal: Samtidigt som Kina tog tillbaka sin suveränitet över Hongkong år 1997 etablerades the Court of Final Appeal och ersatte därmed the Judicial Committee of the Privy Council in London som högsta domstolen i Hongkong. (The Judicial Committee of the Privy Council in London finns dock kvar precis som vanligt och enligt deras egen hemsida så står det följande om vad denna domstol ansvarar för:

"The Judicial Committee of The Privy Council (JCPC) is the court of final appeal for the UK overseas territories and Crown dependencies, and for those Commonwealth countries that have retained the appeal to Her Majesty in Council or, in the case of Republics, to the Judicial Committee.")

- High Court som i sin tur består av Court of Appeal och Court of First Instance (troligen motsvarar förstnämnda hovrätterna och sistnämnda våra allmänna underinstanser). Domstolen ifråga har även en lagprövningsrätt när frågor om denna slussas vidare från underinstanserna.

 - District Court: Dessa domstolar motsvarar inte de svenska tingsrätterna eftersom att district courts i Hongkong har en begränsad jurisdiktion. I civila mål t.ex. får en district court i Hongkong endast döma i mål där det yrkade beloppet inte överstiger en miljon dollar. Däremot agerar en district court som specialdomstolar i vissa frågor inom exempelvis arbets-, familje- och skatterätt. Även adoptionsmål ansvaras av en district court. 

- Magistates' Court: Alla brott hamnar på något sätt hos dessa domstolar innan de eventuellt slussas vidare till en domstol som nämns ovan. De brott som ligger kvar hos en magistates' court har mildare påföljder.

- Juvenile Court: Liknande domstol finns i Taiwan. I Hongkong måste ett barn ha fyllt tio år för att beläggas straffrättsligt ansvar. Men denna domstol ansvarar även för frågor om ungdomsvård om barnet är yngre än tio år.

- Coroner's Court: "Detektivdomstolen" som utreder dödsfall.

- Tribunal: Olika tribunaler finns i Hongkong som dömer inom utvalda rättsområden som t.ex. fastighets- och arbetsrätt. Syftet är att processen ska vara snabbgående vilket innebär att det inte är tillåtet för parterna att ta med rättsombud. 

Jobbigt men inte förgäves

Jag tänkte återigen generellt ta upp ämnet hur det är att starta företag i Kina. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag tar upp samma ämne. I inlägget ifråga konstanterades att bolagsetableringen i Kina är tidskrävande och att man bör ha en någorlunda god kännedom om vad som väntas skall. Det är mycket pappersarbete som ska fixas och det rör sig om en väldigt tidsutdragen process. Inlägget kommer att utgå ifrån fallet där utländska medborgare söker sig till Kina. Att göra åtskillnad mellan kineser och icke-kineser i sammanhanget har betydelse i den meningen att icke-kineser som vill bilda bolag helt utan någon inblandning från kineser och inneha ett fullt ägarskap, endast kan välja WFOE (Wholly Foreign Own Enterprise/Entity) som "bolagstyp" där bolagsformen då är limited liability company. Många utländska investerare väljer dock att bilda JV med en lokal samarbetspartner.

 

När jag menar pappersarbete så menar jag verkligen pappersarbete. För några dagar sedan kom jag över ett antal siffror som någon tydligen har roat sig med att räkna fram. Det jag fann var att det, för att bilda ett WFOE, totalt krävs ungefär 25 olika dokument, 33 originalexemplar, 594 (!) underskrifter sammanlagt och 297 stämplar. Den detaljerade bakgrunden bakom varje underskrift och stämpel samt om siffrorna är huggna i sten eller om de varierar från fall till fall kan ju den intresserade undersöka närmare om viljan finns. Förhoppningsvis är siffrorna utspridda på fler personer än bara en.

 

Låt mig dock kort beröra och exemplifiera några saker som ovannämnda siffror troligen innefattar, för att ni inte ska tro att jag överdriver. Ansökan om godkänd firmanamn, öppna konto för insättning för att uppfylla lägsta kravet på registrerat aktiekapital (mer om detta kommer) och erhålla intyg på fullständig inbetalning, ansökan om business license (tillstånd att bedriva företagets verksamhet) vilket kräver en massa papper förstås (bland annat papper som styrker godkänd firmanamn och här ska även det blivande bolagets Articles of Association, motsvarande bolagsordning, vara inlämnad), ansökan till skattemyndigheter, ansökan om rätt att utfärda kvitton och fakturor, ansökan om att anställa, ansökan om...ansökan om...Ja, ni fattar poängen. Sedan är det bra att vara välorienterad. Olika städer har olika regler i vissa avseenden. Oftast är det också så att olika distrikt i en stad kan ha olika regler. Vill man bedriva särskild verksamhet inom reglerade områden så måste man också räkna in pappersarbete som myndigheterna begär av en för att erhålla ytterligare tillstånd. Verksamheter med livsmedel kan innebära tillståndsansökan som är relaterad till mathygien, brandskydd samt miljöpåverkan. Kinas matbransch är rätt hårt reglerad för att förebygga matskandaler som oftast förekommer i landet och överträdelser kan leda till vite. Det gäller att titta närmare på varje enskilt fall.

 

Här vill jag även dela med mig av min egen uppfattning, medan andra säkert har sina egna uppfattningar och upplevelser. Men som jag ser det så är pappersarbetet visserligen massivt men myndigheterna bakom gör rätt för sig och det är förmodligen ytterst sällsynt att myndigheterna visat sig ha några "avvikande avsikter", något som kanske förekommer i andra mindre utvecklade länder. Men utanför denna "myndighetsbubbla" gäller ju marknadsmässiga villkor som alla företag bör beakta för överlevnad. Strategiska och klyftiga företag lyckas medan många andra misslyckas, går med förlust för att till sist gå i konkurs, precis som på hemmaplan. Den kinesiska marknaden är enorm men konkurrensen är stentuff. Visst kan lurendrejeri förekomma men det är verkligen inte karaktäristiskt för Kina utan även på hemmamarknaden.

Business without borders

The Economist arrangerar oftast företagsevent på hemmaplan under namnet Business Without Borders. Ett tillfälle från i fjol fokuserade på att göra affärer i Kina och en av de som gästtalade var Dan Harris, en känd amerikansk advokat som har arbetat med tillväxtmarknader i många år varav hälften av tiden (tio år) främst ägnats åt just Kina. På det här eventet så pratar han lättsamt och generellt om att göra affärer i Kina och sätter det i ett rättsligt sammanhang. Det han framför sätter verkligen ett välkomnande perspektiv på ämnet. Man märker hur han resonerar och talar utifrån faktisk erfarenhet av verkligheten och inte utifrån fördomar eller någon allmän övervärdering av sin egen kunskap. Klippet nedan visar en kort introduktion. 

 

Women in senior management

Förra månaden publicerade Grant Thornton en rapport rubricerad "Women in Senior Management: setting the stage for growth". Rapporten är baserad på fakta ur årets International Business Report (IBR), som också publiceras av Grant Thornton i samarbete med amerikanska affärstidningen Forbes. Rapporten beskriver och lyfter fram olika kommersiella och affärsmässiga aspekter på global nivå.  Jag som vanligtvis förhåller mig rätt neutral till sådana och dylika rubriker eller ämnen (inte minst för att man enligt min mening har ett felaktigt och omoget förhållningssätt till problematiken med få kvinnor med seniora befattningar inom näringslivet) fastnade dock för årets upplaga.

Rapporten "Women in Senior Management: setting the stage for growth" jämför och granskar procentandelen kvinnor på seniora chefsbefattningar i privata och publika bolag i fyrtiofyra olika länder, däribland Sverige och Kina. Den föregående undersökningen kartlägger läget hos 3500 personer med exekutiva seniorbefattningar och totalt 13 000 "businesses leaders" med allt vad det innebär, inom olika industrisektorer där totalt 6500 intervjuer genomfördes mellan november 2012 och februari 2013. Bilden nedan ger en grafisk överblick över rapportens viktigaste resultat.

Sverige kom på en 22:a plats och eftersom att endast 44 länder (där t.ex. endast två länder i Afrika deltar) täcks av rapporten hade resultatet troligtvis i vissa änden justerats om samtliga länder på världskartan hade inkluderats. Det mest uppmärksammade i rapporten är förstås att Kina har världens högsta procentandel kvinnor med seniora chefbefattningar i landets bolag. Enligt Grant Thorntons undersökning innehas hela 51% av landets alla seniora chefsbefattningar  av kvinnor - mäkta imponerande då världssnittet ligger på 26%. Jag snubblade över ett blogginlägg på en blogg om Shanghai där skribenten kommenterade resultatet och utbrast sin förvåning med uttrycket "Even Sweden is only at 27%!". Sämsta placeringen kneps återigen av Japan med endast 7 % kvinnliga seniora chefer i landets bolag vilket är föga förvånande med tanke på den kulturella kontexten i Japan som innebär ett allmänt synsätt där män, men inte kvinnor, ska arbeta.

Jag vet inte om ni finner Grant Thorntons resultat förvånande eller inte men vid närmare eftertanke så måste jag säga att resultatet varken genererar förvåning eller skepticism för min del. Min personliga uppfattning till varför Grant Thorntons undersökning i detta avseende mycket riktigt kan avspegla en verklighet:

- Från det jag har sett med egna ögon och upplevt i Kina så syns kvinnorna minst lika mycket ute i arbetslivet som män, även på chefsnivå, oavsett om det är inom detaljhandeln eller på andra mindre eller stora företag. Jag tror till och med att detta gäller även i mindre städer.

- Jag har hört att över 70% av arbetskraften i Kina är kvinnlig. Naturligt nog bidrar det till en högre andel chefer.

- Extremt hög arbetsmoral och resultatorientering vilket gör att folk varken hinner, orkar bry sig eller ägna några tankar om någoting annat än jobb. Det här är svårt att sätta ord på men på något vis tror jag att nämnda egenskaper gör att könsrollerna är mer neutrala i många sammanhang inom det kinesiska arbetslivet än länder i väst, Sverige inkluderat. Kanske förstår ni som har erfarenhet av arbetslivet i Kina vad jag menar.

- Kvinnofrämjande lagstiftning i Kina, både på central- och provinsnivå varav en hel del rör arbetsrätt. Det finns faktiskt en grundlag med ett brett och allmänt tillämpningsområde i Kina som översatt till svenska heter just lagen om skydd av kvinnors rättigheter och intressen. Det finns även myndighetsorganisationer som riktar sig till kvinnor, t.ex. så finns det en väletablerad organisation under civildepartementet, för kvinnliga åklagare i Kina. 

- Ett-barn-politiken i kombination med att det är vanligt att anställa städhjälp på heltid i den kinesiska medelklassen. Väldigt många hushåll har en som tjänstgör och bor i hemmet. Efter graviditeten brukar dessutom kvinnan bara vara hemma i en månad. Sedan blir det raka vägen till jobbet. Back on track efter trettio dagar helt enkelt. Å andra sidan jobbar männen också lika mycket och det är inte så att mannen stannar hemma istället för kvinnan. Återigen, är maidhjälp lösningen.
- I Kina överstiger antalet tjejer antalet killar på naturveteskapliga samt IT- och teknikutbildningar på högskole- och universitetsnivå. Jag har för mig att Kina är det enda land i världen där det är så. Detta har förstås betydelse i det avseendet att många stora arbetsgivare är just företag med teknikbaserade verksamheter där teknologisk utveckling och tekniska innovationer är A och O för överlevnad.

- Sist men inte minst, trots det faktum att Kina behöver genomföra reformer för att förbättra mycket så har kvinnoförtryck aldrig varit ett inrotat eller systematiskt problem. Inte heller kvinnodiskriminering har varit vanligt förekommande som i många andra mindre utvecklade länder. I Asien har man snarare varit ett föregångsland på området.

Om jag låter föga övertygande så kan ni ju alltid läsa följande som tidningen the Guardian tog upp i artikeln "China: setting the new standard for women in top jobs?" den 25 september 2013:

"One commonly cited school of thought evolves from the political and social context of China. The emancipation of women has been a longstanding political issue in China; particularly since the People's Republic of China was founded in 1949. Since then, the communist parenthesis has strongly encouraged the employment of women outside the home.

As a result, China was one of the first countries to ratify the UN International Convention on the elimination of discrimination against women. It was one of the first countries to implement legislation specifically for the interests of women. It was after such laws came into force that women began to seek employment in state owned enterprises and Corporations."

Japp, i september 1980 anslöt sig Kina till denna FN-konvention genom att Kinas dåvarande first lady och politiker, Kang Keqing skrev på. Sedan ska man förstås inte haka upp sig på en enda rapport och man bör också lägga på minnet att resultatet begränsar sig till ett snävt kartläggningsområde.  Det ska hursomhelst bli intressant att se hur denna utveckling artar sig.

En liten uppdatering: Som stockholmare ligger följande utdrag från Grant Thorntons hemsida mig kärt om hjärtat

"Stockholm toppar företagsledningarnas jämställdhetsliga
Bryter man ner de svenska resultaten regionalt, så ser man att Stockholms företag är väsentligt mer jämställda än övriga landet. I Stockholm utgör kvinnor 35 % av företagsledningarna och andelen kvinnliga vd-ar är 13 procent jämfört med Göteborg där bara två (2) procent av de intervjuade företagen hade en kvinna som vd."

Sociala instanser

Augusti och september - två galna månader har passerat. Framöver lovar jag att uppdateringen ska bli bättre och hamna på i vart fall ett till två inlägg i veckan men tiden kommer fortfarande att vara mycket knapp för en längre period framåt. Ber om lite överseende med detta och passar även på att be om ursäkt för sena svar på läsarmail :)

Men bara för att jag inte särskilt bra med social media betyder det ju inte att andra inte heller är det. Aktivitetsnivån hos domstolarna i Kina är nämligen uppe på högvarv. I slutet av förra månaden kunde folk från jordens alla hörn inte bara läsa om f. d. toppolitikern Bo Xilais rättegång via traditionell media utan också på domstolens Weibo (Kinas enormt populära motsvarighet till Twitter med över 500 miljoner registrerade användare - detta att jämföra med totalt 600 miljoner registrerade Internetanvändare i landet). Det rör sig inte om tillfälligheter utan allt fler domstolar i Kina skaffar Weibo-konton eller annan plattform på sociala medier för ökad transparens och offentlighet. Det sägs att domstolar i åtminstonde sjutton olika provinser i Kina har anslutit sig online genom mikrobloggar (bland annat Weibo) och att antalet domstolar uppgår till nästan ett tusen. Det är Supreme Court i Peking med dess chefsdomare som går i bräschen för denna nya aktivitet.

Att spela in och lägga upp rättegångar live är förstås inte det enda formatet - utdrag av domstolsavgöranden publiceras och för några veckor sedan höll en domstol i huvudstaden en chatt online där allmänheten fick möjlighet att ställa frågor om en rättegång i ett våldtäktsfall.

Som vanligt kommenteras samtliga ämnen som berör Kina och internet livligt av omvärldens medier. The Boston Globe skriver den 2 oktober 2013:

China’s notoriously opaque courts have suddenly embraced social media to provide a window into their proceedings, to boost a sceptical public’s confidence in the country’s Communist Party-controlled legal system.

"Suddenly embraced" är dock felaktigt. Domstolarna har sedan två år tillbaka börjat använda sig av social media för att nå ut till allmänheten. Det bör också nämnas att många rättsfall är fullt tillgängliga för allmänheten att ta del av även utanför sociala medier.

Domstolarnas underordnade ställning i förhållande till partiet är förstås problematisk men detta innebär inte per automatik att det inte finns väl underbyggda och kvalificerade domar. Många domar är välformulerade och professionellt avkunnade, särskilt de som kommer från domstolar i storstäder. Ett exempel är ett avgörande från augusti i ett antitrust-mål vid en domstol i Shanghai med bolaget Johnson & Johnson som svarande.

Den 25 juli 2013 skrev Veckans Affärer om Bo Xilais rättegång:

En del menar att åtalet bara är ett politiskt spel för gallerierna. Den välkände juristen Xu Xin var en av dem som bestred påståendet att åtalet skulle vara en seger för den kinesiska rättssäkerheten, något som regeringen gärna vill framhålla, skriver Wall Street Journal. "Detta har varit bestämt sedan länge," skrev Xu, "Målet har inget att göra med prövningar eller åtal." Men få åsikter av det slaget har överlevt censuren. De uttalanden i sociala medier som har överlevt är antingen från välkända kineser som Xu Xin, eller partivänliga och ofta skapade av partiet själva som propaganda, skriver Wall Street Journal och exemplifierar den typ av uttalanden som syns idag:

"Jag tror på partiet och jag tror på regeringen. Vem du än är, om du bryter mot lagen skall då få ett rättsligt straff."

Jag hyllar inte den kinesiska (och inte heller den amerikanska) regeringens internetpolicy men den som kan läsa kinesiska, kan också med egna ögon se och ta del av den kinesiska internetkulturen, både på hemsidor och sociala medier. Satiren, opinionen, kritiken mot politiker, de sylvassa orden, brutal ärlighet, sarkasmen och internethumorn erbjuder grym underhållning och koncentreras i enorma mängder som i både kreativitets- och kvantitetsmått överträffar många andra länder i väst. I överlag bör man inte vara alltför selektiv, särskilt inte om man har en trist benägenhet för att endast plocka ur och lyfta fram det negativa, trots att det finns mycket positivt som tillåts och därmed är orört. Ett tips hursomhelst är att åtminstonde läsa och ta del av alla dessa kinesiska hemsidor och inte minst mikrobloggar om man kan läsa kinesiska och vill förstå landet på riktigt. 

Man judging man

Uppdateringen har varit lite låg den senaste tiden men troligtvis är det inte många som sitter framför datorn när årets svenska sommar varit den bästa på alldeles för länge. Nu är inläggen iallafall tillbaka efter detta sommaruppehåll!

 

Tänkte skriva om den kinesiska motsvarigheten till det svenska nämndemannasystemet eller den amerikanska modellen med "jury duty" för att svara på en fråga från en läsare. Det här inlägget kommer alltså att enbart handla om dessa lekmannadomare.  Ja, Kina använder sig också av dessa i domstolarnas dömande verksamhet. I Kina påbörjades ett reformarbete av landets domstolssystem under början av 2000-talet där en resolution utfärdades 2004. Den började gälla den första maj 2005 för att förbättra det kinesiska jurysystemet - som egentligen redan fanns 1954 när landets allra första konstitionella grundlag antogs. Men systemet var omoget och föga använt, inte minst blev systemet helt urholkat under kulturrevolutionen som varade ända fram till slutet av sjuttiotalet.

 

När jurysystemet moderniserades år 2005 rekryterades omkring tjugosjutusen jurymedlemmar till den dömande verksamheten. Juryn får medverka i både tviste-, förvaltnings-, och brottmål men endast i underinstanser och därför inte i överklagade mål. Jurymedlemmen tilldelas samma portion av dömande makt som sin domarkollega och har rätt att aktivt ställa frågor under en rättegång. Som man kan gissa sig till ställs det förstås höga krav för att man ska kunna bli en kinesisk lekmannadomare. Man måste vara minst tjugotre år gammal, ha en god fysisk hälsa (något diffust?), vara utbildad på minst högskolenivå, får inte vara jurist eller ha medlemskap i eller anställning på vissa politiska organisationer eller rättsskipande myndigheter och så vidare. Vägen för att bli nominerad är lite snårig. Man kan exempelvis rekommenderas av sin arbetsgivare som i sin tur rekommenderar personen till närmsta domstol och så går det lite fram och tillbaka. Till syvende och sist är det den lokala regeringen som sätter ner foten. För att slutligen kvalificera sig måste man genomgå och bli godkänd på en examination.

 

Idag finns det omkring åttiofemtusen juryn över landet enligt uppgifter från Supreme Court i Kina.  Domstolen hoppas på en ökning till tvåhundratusen inom de kommande två åren. Åsikterna är delade kring frågan om hur väl jurysystemet fungerar och vilken funktion den fyller i verkligheten. Det finns de som bland annat menar att en bredd inom juryrekryteringen, saknas, vilket behövs för att jurydeltagandet ska representera en mer variationsrik medborgargrupp. 

When I was a boy I was told that anybody could become President. I’m beginning to believe it.

- Clarence Darrow, amerikansk försvarsadvokat.

 

Den 24 maj 2007 publicerade den brittiska London-baserade läkemedelsjätten GlaxoSmithKline (GSK) på sin hemsida nyheten om deras nya Kina-satsning - en sprillans ny R&D-centrum i Shanghai. Verksamhetens fokus bestämdes ligga på neurologiska  sjukdomar såsom Parkinson och Alzheimers.

Ambitionen, iklädd i GSK:s egna ord, lyder som följande:

"The centre will eventually direct the global discovery and development activities within its therapeutic area, from drug-target identification to late-stage clinical studies, while collaborating with research institutions elsewhere in China and other countries."

I höstas startade läkemedelsjätten upp ännu ett nytt projekt i form av en R&D-enhet, Innovative TCM, där TCM förstås är den förkortade beteckningen för Traditional Chinese Medicine.

Och så har vi sexhundratusen. Den siffran är  aktuell just nu då det idag framkom att Kinas högsta åklagarmyndighet under årets första sex månder fått över sexhundratusen ärenden angående mutbrott på sitt bord. Myndigheter, företag och individer är alla inräknade. Siffran representerar en ökning på nästan 80% jämfört med samma period under fjolåret och visar på en eventuell inledning av den korruptionsbekämpning som presidenten Xi Jinping i så behärskande men bestämda ordalag har talat om och uppmuntrat till.

Och så åter till det inledande samtalsämnet.

Efter tidigare korruptionskandaler med multinationella medicinföretag som Biomet, Pfizer och Johnson & Johnson i Kina blev det alltså GSK:s tur. En av dessa sexhundratusen ärenden utgörs nämligen med stor sannolikhet av GSK:s senaste korruptionsskandal (eller eventuella korruptionsskandal, då ingen ännu är fälld) i Kina. Kinesiska myndigheter utreder just nu hurudvida personer med exekutiva chefsbefattningar i GlaxoSmithKline (China) Investment Co Ltd mutat sjukhus, organisationer, myndighetspersoner med mera för att få sjukhus och apotek att skriva ut och sälja GSK:s läkemedel i så stora mängder som möjligt. Mutorna har skett i form av ofantliga kontantsummor, dödligt lyxiga middagsinviter samt svindyra resor. Det totala värdet uppskattas till över tre miljarder RMB (det vill säga nästan 3,25 miljarder SEK). Inga mesmutor här inte. Systematiska mutor på den medicinska marknaden leder till konsekvenser som innebär en menlig påverkan för alla konsumenter och sjuka patienter som drabbas av uppdrivna priser på läkemedel. Bland de misstänkta finns både kinesiska och utländska medborgare där det totalt rör sig om ett tjugotal medarbetare från GSK. Myndigheter i Shanghai och provinserna Henan samt Hunan samarbetar nu i brottsbeivrandet.

En annan mutskandal står Kinas tidigare järnvägsminister för, som dömdes till döden, dock med en tidsfrist på två år, förra veckan av en domstol i Peking för att ha mottagit mutor på nästan sextiofem miljoner dollar. Nog är det lite lustigt hur dessa korruptionsnyheter under den senaste tiden sammanfaller med högsta åklagarmyndighetens färska utfärdande av "Provisions on Bribery Case File Inquiry" förra månaden. Regelverket syftar till att säkerställa att åklagarmyndigheten upprätthåller ett välfungerande system för att hantera inkommande anmälningar och upplysningar om mutbrott.

A glimpse of VIE

"VIE" är förkortningen på den engelska beteckningen "Variable Interest Entitiy", en kinesisk "bolagsform" som uppstod så sent som strax efter milleniumskiftet men som omsider har blivit hur vanlig som helst och lagt grunden för gigantiska vinsterhållanden för de börsnoterade jättarna i Kina. Orsaken till att jag använder citationstecken är för att en VIE inte utgör en bolagsform i konventionell mening. Det är snarare en ägandestruktur som åstadkommes på avtalsrättslig grund. Av pedagogiska skäl går det dock, enligt min mening, att tala om en bolagsform. Kreativiteten och tankarna bakom VIE är sprungna ur enkla idéer - tjäna pengar samt övervinna de hinder som den kinesiska lagstiftningen på området lägger fram. Det finns olika varianter av VIE, där bilden nedan visualiserar en av dem.



Endast omkring en procent av dem börsnoterade företagen var privata bolag år 2000, resten var alltså statliga. Efter det tog reformen fart där den kinesiska börshandeln utvecklades och allt fler privata företag blev börsnoterade. Bakgrunden till VIE är följande: Ska ett kinesiskt privat bolag börsnoteras utomlands - New York-börsen och NASDAQ utgör dem vanligaste - krävs ett särskilt tillstånd enligt kinesisk lagstiftning där processen ifråga är seg och mödosam. För att fånga utländskt kapital används därför VIE-strukturen som ett verktyg för att på så vis kringgå lagen. De utländska företag som verkar i diverse utvalda branscher använder VIE dessutom för att fylla ännu en funktion. Som jag tidigare har skrivit gäller att vissa sektorer av den kinesiska staten klassas som restriktiva respektive förbjudna för utländska företag att verka inom. Genom VIE-strukturen utövar det utländska företaget den faktiska kontrollen över det kinesiska inhemska företaget medan de kinesiska ägarna juridiskt sett äger företaget ifråga.

VIE är en smaskig bit att sätta tänderna i. Jag kommer att återkomma till VIE mer ingående efter denna introduktion. Högsta domstolen i Kina har bland annat avgjort ett antal fall som behandlar VIE och denna ägandestruktur har därför hamnat i rampljuset på sistonde. 

Snabba, men ibland problematiska, cash

Det är fredag, högsommar, grilltider och helgen ska bjuda på härliga tjugofem grader. Vi firar omständigheterna med ett inlägg om cash!

 

En vanligt förekommande fråga som jag tror ställs av många företag men även privatpersoner är reglerna och hanteringsförfarandet när det kommer till att föra ut pengar från Kina. Inte minst gäller detta utländska företag med verksamhet i Kina eller utländska medborgare, däribland svenskar, som befinner sig i Kina för att jobba. Att föra ut pengar från Kina utgör en mångfacetterad fråga - enkelt och svårt på samma gång, beroende på det enskilda fallet. Enligt beräkningar från Wall Street Journal har privatpersoner i Kina totalt fört ut 225 miljarder dollar på bara ett år mellan 2011 och 2012 där man har sett en fortsatt ökning sedan dess. Det finns dock bestämmelser och regler att ha koll på för att hålla sig till den lagliga sidan och undvika den olagliga sidan med mindre roliga anklagelser om penningtvätt.

 

Arbetar man i Kina med ett fullt giltigt arbetstillstånd eller visum, betalar skatt samt har ett oklanderbart anställningskontrakt har man som utländsk "expat" i princip inga problem med att föra ut sina intjänade RMB tillbaka till hemlandet. Detsamma gäller i stort sett även för juridiska personer där reglerna som företagen träffas av till och med ska vara något uppmjukade enligt vad jag har hört. Dock ska det vara så att kinesiska företag endast får konvertera RMB till utländsk valuta för särskilda ändamål såsom betalning av fakturor till utländska leverantörer och godkända investeringar i utlandet. Det gäller att kunna, för den ansvariga kinesiska myndigheten ifråga, bevisa att man uppfyller samtliga kriterier. Detta bör kunna ske utan några större komplikationer genom att uppvisa relevanta dokument. I sådana fall funkar gamla hederliga banköverföringar alldeles utmärkt - se bara till att välja en kinesisk bank som du tycker arbetar snabbt och fritt från krångligheter. Däremot gäller andra puckar om man inte uppfyller ovannämnda kriterier. Jobbar man i Kina utan att betala skatt till den kinesiska staten får endast ett begränsat belopp föras ut från landet. Sist jag kollade uppgick beloppet till femhundra dollar dagligen, till en avgift på tvåhundra dollar. Summor upp till detta belopp är alltså godkända att lämna landet utan att personen eller företaget ifråga behöver tillhandahålla myndigheten några bevis på betalda skatter med mera. 500-gränsen gäller utländska medborgare och företag medan andra något högre belopp gäller för kinesiska. Kinesiska medborgare och företag faller under en regel som sätter upp en takgräns för hur mycket RMB som max per år får föras ut från landet, något som dock inte gäller för utländska medborgare och företag.

Håller man sig till dessa bestämmelser och beloppsbegräsningar finns ingen anledning för oro och för kinesiska myndigheter att hålla ett öga på en. Men det finns många sätt att kringgå lagen, där en del är lagliga medan andra genererar stora affärsmöjligheter för dem mindre lagligt sinnade. I staden Chongqing i Kina dömdes  i fjol exempelvis en kvinna till sex års fängelse då hon drivit en mellanhandsagentur som hjälpte sina klienter att olagligt föra ut pengar till utlandet. År 2009 kom en annan dom från en domstol i lägre instans i Hongkong på omkring sextio sidor. Många utnyttjar Hongkongs finansiella system för att kringgå fastlandets restriktioner (pengar som förs ut till Hongkong räknas alltså som en utlandsöverföring i sammanhanget), vilket också har fungerat hyfsat bra eftersom att Hongkong har sina egna finansiella system och regelverk som ohämmat tillåter överföringar samt så kallade "underground banks" som överför ens pengar åt en. En förmögen affärskvinna från Shenzhen lyckades föra ut två miljoner dollar innan hon dömdes för penningtvätt för att sedan frias av högsta domstolen Hongkong efter ett och ett halvt år i fängelse. Hon hade, med hjälp av en bankman anställd på en väletablerad bank i fastlandet, tagit kontakt med en undergroundbank i Hongkong som drivits av bankmannens fru. Konceptet gick ut på att göra ett utbyte mellan kvinnan och en annan klient till undergroundbanken där man satte in samma belopp på den andres konto. Kvinnan fick alltså ett belopp insatt i hennes bankkonto öppnat i Hongkong medan den andra personen fick motsvarande summa insatt på dennes fastlandsbankkonto. På så sätt får man till överföringen utan att någon gränsöverskridande transaktion egentligen hade ägt rum vilket förstås gör att illegala överföringar överstigande dem lagstadgade takbeloppen svårare upptäcks. Men notera att anledningen till att hon dömdes av lägre instans inte var för att hon kringgick lagen. Tvärtom så är hennes förfarande med att anlita en mellanagentur i form av underground-banken en helt laglig åtgärd enligt Hongkongs lagstiftning. Kvinnan hade istället otur då pengarna som den andra personen satte in på hennes konto i Hongkong visade sig komma från en bedrägerihärva. Eftersom att högsta domstolen sedan kom fram till att hon rimligen inte bort veta att pengarna härrörde från ett brott, friades hon. Detta förfarande likande det sätt som mellanhandsagenturen i Chongqing använde sig av innan kvinnan bakom sattes i fängelse och organisationen tvångstängdes av kinesisk myndighet. Skillnaden var alltså att sådana kringgåenden är olagliga att utföra i fastlandets jurisdiktion men inte i Hongkong. Att börsnotera ett kinesiskt bolag i Hongkong eller utomlands som New York utgör även ett annat sätt, helt lagligt, att föra ut pengar från Kina genom att sälja aktier. Enligt vad jag hört ska dock relativt nya ändringar från i år ha lättat på vissa kapitalregleringar innebärande att utvecklingen för att underlätta och utöka möjligheterna till överföring bortom gränserna nu har inletts och är värd att framöver bevakas.

"Being good in business is the most fascinating kind of art. Making money is art and working is art and good business is the best art."

- Andy Warhol

Shanghai Tang

Kortare klipp med intervjuer av företagsledare är något som jag brukar roa mig med när jag har några minuter över framför datorn eller bara strösurfar. Spana in ovanstående som jag kom över för några dagar sedan! Wall Street Journal intervjuar CEO, Raphael le Masne de Chermont, för kinesiska lyxföretaget Shanghai Tang inom detaljhandeln. Företaget säljer allt inom kläder, accessoarer och diverse andra vardagsprylar. Väldigt dyrt förstås, man måste punda ut med dryga tusen spänn för en fyllofax och över fyrahundra spänn för ett bokmärke. I intervjun pratar CEO:n om deras marknadsfokus, expansion, hur omsättningen påverkas av Kinas försvagade tillväxt, vad den kinesiska genomsnittskonsumenten vill ha och hur ett kinesiskt företag som Shanghai Tang med butiker i förutom Kina, Hongkong även i USA, Tyskland, Ryssland, England, Dubai med mera bör gå tillväga i sina affärsstrategier.

Blev påmind om ett roligt ämne inför nästa inlägg - att föra ut cash från Kina, något som kan bli ganska krångligt i flera avseenden och framkalla många frågor och huvudbry. Stay tuned ;)

Från Hopkins till dagens Kina

Häromdagen anmälde den New York-baserade serverleverantören Silicon Graphics International ett antal utländska företag till USITC (US International Trade Commission) för påstått patentintrång i enlighet med sektion 337 i USA:s så kallade Tariff Act. Bestämmelsen ifråga ger amerikanska företag möjlighet att bland annat förhindra import till USA av varor som anses utgöra intrång på det amerikanska företagets patenträttigheter men även övriga immaterialrättsliga sådana. Några av dem anmälda företagen är japanska Panasonic, Toshiba samt den kinesiska telekomjätten ZTE men även det inhemska elektronikföretaget Vizio Inc i Kalifornien.

 

Hursomhelst så fick det mig att tänka på det massiva antal patentansökningar som har trillat in till den ansvariga myndigheten i Kina under senare år. I slutet av fjolåret offentliggjordes statistiken som fick flertalet insatta att höja på ögonbrynen. Av statistiken framgick nämligen att antalet patentansökningar under år 2011 i Kina var det högsta i hela världen - med andra ord även högre än USA. Den kinesiska telekomjätten Huawei (med ett Stockholmskontor i Kista) hade exempelvis flest antal patentansökningar bland världens alla företag år 2008. Dessa uppgifter har utlöst en debatt om vad siffrorna egentligen representerar. Har Kina nu på allvar påbörjat sin övergång från billigt produktionsland till ett innovationsland (som ju delvis utmärker ett i-land), som vissa hävdar (jag bland annat). Andra verkar dock ha det betydligt svårare för att acceptera statistiken som indikerande för att kinesiska innovationer kan vara något att ta i beräknande framöver. Följande faktorer brukar nämnas av dem som menar att antalet patentansökningar i Kina endast ger ett sken av en verklighet som inte finns:

• Flertalet (tre fjärdedelar) av patentansökningar görs av kinesiska och inte utländska företag.
• Kinesiska företag betalade under fjolåret omkring 18 miljarder dollar till utlandet i form av licens- och royaltyavgifter, vilket har gett ett underskott på minus 17 miljarder dollar på den kinesiska sidan eftersom att motsvarande intäkter till Kina från utlandet bara landat på en miljard dollar. Uppgifterna är att jämföra med USA där det råder ett överskott på 82 miljarder dollar.
• Många patentansökningar beviljas för så kallade "utility model", som är av enklare beskaffenhet. Enligt den kinesiska patentlagstiftningen kan patent ansökas för tre olika typer av objekt där de två andra är "innovation" och "design". Kritiken har delvis gått ut på att patentansökan beviljas lite för enkelt i Kina där prövningen av motsvarande kriterier för uppfinningshöjd och nyhet sägs vara tvivelaktig.
• Incitament - Under vissa omständigheter kan beviljade patentansökan innebära olika typer av lagstadgade förmåner för företaget ifråga, särskilt om företaget är verksamt inom en industri som anses vara av särskild betydelse för landet. Det kan röra sig om subventioner och reducerad skatt.

Jag kom över en artikel från The Economist, som för övrigt dagligen erbjuder läsvärda texter. Just denna artikel innehöll dock vissa påståenden om att flertalet kinesiska patentobjekt skulle vara mindre värda än dem i USA och Europa - något som känns som en grovt förenklad, och fördomsfull, slutsats som jag inte kan hålla med om. För samtidigt som sanningshalten hos ovanstående punkter samt det faktum att Kina har en bit kvar (men inte en evighet) innan landet kan konkurrera med innovationer på världsmarknaden, inte bör betvivlas, anser inte jag att man kan avfärda det höga antalet patentansökningar i Kina som värdelöst. Företag som Huawei, Tencent, Suntech Power, Lenovo etc lär bara bli fler. Det höga antalet visar inte bara på en ökad vilja att göra genombrott på innovationsbanan men också en förstärkt medvetenhet i Kina om att IP utgör ett kritiskt element i företagets affärsstrategi. Att ett stort antal av patentansökningarna görs för att erhålla förmåner eller att många objekt tillhör kategorin "utility model" ska inte ses i sitt isolerade sammanhang utan snarare långsiktigt. Att erhållna förmåner kan driva flera mindre och mellanstora företag till att investera i R&D är bara ett av många exempel på hur ett företag stegvis ska göra sina satsningar. Att få beviljad ansökan för "utility model", vilket oftast är mer kostnadseffektivt än att ansöka inom kategorin "innovation", kan också utgöra ett annat exempel. Att vidga sina vyer gällande sättet att se på nya företeelser från ett land på andra sidan jordklotet skadar aldrig.

 

Uppdatering: Efter en snabb googling är jag inte längre lika säker på om det verkligen var Samuel Hopkins som fick världens första patent år 1790 i USA. Men betydelsegraden i det hela känns ärligt talat sådär.

Att infria ett äktenskapslöfte

De flesta förhandlingar om bostadsköp och fastighetsaffärer i Kina görs vid...ingåendet av äktenskap mellan unga människor. Det är nämligen så att majoriteten av alla förberedelser som föregås giftermålet inkluderar förhandlingar mellan parterna, där den ena parten (kvinnan och hennes föräldrar) förhandlar med sin motpart (mannen och hans föräldrar). Bor man i Kina och umgås med unga kineser tar det inte en lång tid förrän man själv märker det nästintill orubbliga krav som ställs på mannen - han ska köpa parets bostad, något som i praktiken innebär att föräldrarna måste lägga ut eftersom att unga människor i Kina, särskilt nyutexaminerade sådana, omöjligen har råd att köpa bostad. En nyutexaminerad akademiker tjänar omkring 3000-4000 RMB brutto per månad, kanske i bästa fall. Den summan utgör knappt en fjärdedel av vad man behöver lägga ut för en kvadratmeter på dagens fastighetsmarknad i Kina. Vill man inte lägga ut för bostaden bör man vara beredd på att bemöta en verklighet som innebär att ytterst få personer av det motsatta könet kan tänka sig att leva ihop med en. Dessa omständigheter i dagens Kina har lett till två slutsatser som det talas om i folkmun, halvt på skämt, halvt på allvar: 1. Får jag en dotter är det lycka, får jag en son räknas det som att jag har drabbats av otur. 2. Svärföräldrarna (kvinnans föräldrar) ligger bakom fastighetsmarknadens överhettning. Jag känner själv unga tjejer i Kina som har avslutat förhållanden med sina tidigare pojkvänner när det uppdagades att killen och hans föräldrar saknar förutsättningar att köpa bostad.

 

Och huspriserna på den kinesiska fastighetsmarknaden fortsätter att stiga med raketfart, även om tillväxten för maj månad minskade något i jämförelse med föregående månad. I städer som Peking och Shanghai kostar nu en kvadratmeter över 17 000 RMB i snitt, vilket utgör en procentuell ökning på nästan tio procent jämfört med året innan. Eftersom att snittpriset är sprunget ur städerna i sin helhet, ska man komma ihåg att huspriserna i städernas centrala delar är betydligt högre än motsvarande för bostäder i städernas utkant.

 

Överhettningen på den kinesiska fastighetsmarknaden är nog, som framgår av ovan, en av de mäktigaste  externa faktorerna som påverkar folks liv rent internt. Särskilt för unga människor utgör de höga priserna på fastighetsmarknaden ett stort bekymmer eftersom att kineser i allmännhet hyser en slags väletsad aversion gentemot hyresrätter. Det sägs att det råder ett slags statlig ateism i Kina, som ju är ett land där religion har en relativt liten plats i samhället, väldigt få är religiösa och många hyser skepticism mot religion. Jag brukar dock, om än skämt åsido, kalla den materiella rikedomen för Kinas nya vardagsreligion. Det är viktigt att känna till detta för att försöka förstå varför hyresrätter, som ju förefaller vara det mest naturliga bostadsalternativet för unga människor här i väst som inte hunnit arbeta tillräckligt länge, inte alls vunnit samma status hos unga i Kina.

 

Även om tillväxttakten uppgetts minska något, är stigandet de facto pågående. Men hur ska man få utbud motsvara efterfrågan, på en marknad där utbudet i storstäderna, där alla vill bo, är så oproportionerligt litet (det vill säga tomma "spökbostäder" i vissa kinesiska städer borträknade) i förhållande till den hysteriska efterfrågan? Även om det kinesiska statsrådet har meddelat om åtgärder för varje lokal regering att implementera för att kyla ner fastighetsmarknaden har än inga markanta förändringar märkts av. Men visst har det rapporterats om att exempelvis Peking nu allt oftare gör avslag för fastighetsprojektet som innebär byggande och försäljning av bostäder till mycket högre priser än genomsnittet. Ogifta vuxna inskrivna i Peking får bara köpa och äga ett hus i  taget. I Shanghai förbjuds banker att ge bolån till köpare som redan äger två bostäder. Det finns dock städer som verkar bry sig mindre om statsrådets uttalanden. Staden Nanjing utfärdade till exempel ett "regelverk" som kanske bättre beskrivs som ett twitter-inlägg, fast med fjorton bokstäver för mycket.

 

I ett tidigare inlägg om fastighetsrätten i Kina (klicka här) skrev jag om nedkylningsåtgärder såsom olika beskattningar och bolånerestriktioner. Men en del av kritiken har tagit fasta på att regleringarna är något felsatsade - hade exempelvis fastighetsmarknaden upprättshållits helt enligt marknadsekonomiskt fria principer hade utbudet bättre kunnat möta efterfrågan. Nedkylningsåtgärderna drabbar istället köparna vilket betyder att efterfrågan kommer att pressas ned. Bra? Ja, på kort sikt men på lång sikt krävs åtgärder som också stimulerar ökningen av utbud.

 
Följande punkter uppradas i officiella uttalanden från det kinesiska statsrådet den 26 februari i år, angående regleringar för att kyla ned den kinesiska fastighetsmarknaden:

"1. The accountability system for stabilizing housing prices shall be optimized.

2. Speculative and investment-oriented house purchases shall be resolutely curbed.

3. Supply of ordinary commercial housing and land for housing construction shall be increased.

4. The planning and construction of affordable housing projects shall be accelerated.

5. It is critical to strengthen market regulation and expectation management.

6. It is a must to accelerate the establishment and improvement of a long-term mechanism to guide the healthy development of the real estate market."

Återigen ställs frågan, vad är dina egna tankar kring Kinas fastighetsbubbla?
 

Gör om, gör rätt!

Kinas rättssystem har inte genomgått samma utveckling och uppvisat samma förändringstakt som landets ekonomi. Men från att ha gått från ett laglöst tillstånd där rätten inte bara överlappade politiken utan istället var i princip obefintlig med politiken som det uteslutande substitutet, anser i alla fall jag att det är ens skyldighet, om man nu verkligen är genuint intresserad av ämnet, att uppmärksamma inte bara bristerna men också utveklingen. Kina för över femtio, sextio år sedan - laglöst, politiskt tumult och ett enda humanitärt kaos utspritt över hela landet. Kina idag - se, hör, lyssna, förstå och befinn dig där för att uppleva allt som är bra och det man vill ifrågasätta.

 

Många av er kände kanske till sedan tidigare att Kinas två nya ledare, president Xi Jinping och premiärministern Li Keqiang båda har genomgått juridisk utbildning på högskolenivå. Det femte generationens ledarskap (det vill säga den nuvarande) har det högsta antalet ledare med juridisk utbildning någonsin. Kanske en slump, kanske inte. Jag som med intresse följt allt som har med kinesisk rätt att göra har i vart fall på sistonde noterat en större aktivitet och därav en större medvetenhet om att frågor som rule of law till slut också kommer att spela roll för Kina, som alltid har gått sin egen väg. Att fler politiker i toppskiktet i  Kina har juridisk utbildning torde vara ett första steg att få bukt med de problem och det missnöje som finns med att alltför få tjänstemän inom rättstillämpningen har relevant utbildning och är tillräckligt kvalificerade. I mars valdes ordföranden för Kinas två högsta rättsorgan, däribland Supreme Court. Som 52-åring blev den nya ordföranden för Kinas högsta domstol i Peking den yngste någonsin i domstolens historia och är sedan tidigare känd för att vara initiativtagaren till riktlinjer, antagna på provinsiell nivå, för hur den lokala regeringen ska utöva makt under rule of law. Även om man ska komma ihåg att orden ibland är förskönade i förhållande till det som verkligheten utvisar så måste alltid ett steg utgöra det allra första. Och för bara några veckor sedan uttalade sig Supreme Courts nya ordförande om att utöka allmänhetens insyn i domstolarnas rättstillämpning genom att offentliggöra dokument och tillhanda allmänheten förklaringar när oklarheter uppstår från domstolens sida

 

Kraven på att tjänstemän inom rättstillämpningen löpande ska genomgå vidareutbildning för att blir även vanligare och hårdare särskilt som allt fler mål som kommer upp till domstolen är av gränsöverskridande slag. Rent konkret handlar det om allt fler mål har utländska parter involverade. Mellan åren 2008 till 2012 ägde totalt omkring 171 000 gränsöverskridande affärsjuridiska tvister rum vid kinesiska domstolar i olika instanser, vilket representerar en ökning på nästan sextio procent jämfört med femårsperioden innan. De flesta parter kommer från länder som USA,  Storbritannien, Tyskland, vissa länder från Sydostasien och Afrika. Vore kul om också Sverige snart kan synas på den listan framöver!

The road ahead

Stabilitet och hållbarhet, två begrepp som står för ett tillstånd som inte alltför ofta associeras med det kinesiska samhället idag men som egentligen fanns redan i Konfucius tankar omkring femhundra år före Kristus. Men är detta på väg att ändras? Och om Kina står inför ett ekonomiskt vägslut som innebär att landet måste se över sina tidigare tillvägagångsätt och tillväxtstrategier, hur ser den kommande resan ut för landet?

 

I slutet av maj i år utfärdade Kinas kommission för landets reformer och utveckling ett förslag på vilka områden som ska ges prioritet i den ekonomiska reform som Kina ska genomföra från och med i år. Reformen syftar till att göra den tillväxt som landet har uppvisat under alla dessa år mer hållbar samt att genomföra rättsliga reformer av dem olika systemet som bär upp det kinesiska samhället. Förslaget godkändes kort tid därefter av det kinesiska statsrådet och följande områden kommer att beröras av den tänkta reformen:

• Sociala reformer: Kinas folkmängd ger rikligt med välutbildad och kompetent arbetskraft men lägger käppar för hjulet för landet i andra avseenden. De sociala reformerna står därför förmodligen för det mest mödosamma och tidskrävande arbetet som den kinesiska regeringen står inför. Denna kategori inrymmer inte endast sociala förmåner där regeringen nämner löften om att upprätthålla ett slags minimumstandard för alla medborgare samt försäkringar men den kinesiska regeringen börjar i alla fall med att meddela om man nu vill ta itu med miljöproblemen inte bara i luften utan även i vatten och mark samt livsmedelsäkerheten. Kommissionens godkända förslag ska även nämna regleringar av handeln med utsläppsrätter i landet.
• Regelverken inom den finansiella sektorn: Den kinesiska valutan ska bli mer konvertibel (i och med ledarskapsskiftet i våras blir vägen till en fullt konvertibel kinesisk valuta troligen kortare) samt olika åtgärder för att få in privat kapital till sektorer inom energi, infrastruktur, utbildning, sjukvård, finans och telekom utgör några exempel i denna kategori. Att göra den kinesiska valutan mer internationell samt att bygga upp ett konkurrenskraftigt och dugligt finansiellt system torde vara A och O för att Kina verkligen ska kunna erkännas som en ekonomisk supermakt.
• Förbättra investeringsklimatet och finansieringen av investeringar: Detta gäller för åtskilda sektorer, inklusive infrastruktur. Man ska även se över statliga investeringar samt förbättra villkoren för mindre företag i form av bland annat skattereformer.
• Reglering av vissa råvarupriser: El, vatten, gas med mera.

• Skatterätt: Skatter vid fastighetstransaktioner, för produkter vars konsumtion innebär stor miljöbelastning samt förbättrade skatteregler för småföretag som sysslar med teknologi och export är några exempel på vad Kina avser att titta närmare på.
• Reformer nödvändiga för Kinas urbaniseringsprocess: Förutom en reform av det kontroversiella hukou-systemet som jag skrev om i ett tidigare inlägg (läs här) så nämns stimuleringsåtgärder för mindre utvecklade städer i form av jobbskapande, stimulering av näringsliv, förbättrad public service med mera. Även administrationen kring markarrende (all mark ägs av staten i Kina), ska förbättras.
• Statsadministration: Bland annat fler delegeringsmöjligheter till lokala regeringar och myndigheter samt få till ett institutionell reformarbete för att effektivera myndighetsutövningen och reducera byråkratin.

(M)edicine & (A) growing market

Hälso- och sjukvård kan komma att bli "the next big thing" i termer av utländska investeringsmöjligheter i Kina. En stor befolkning där bland annat en växande andel befinner sig i höga åldrar ger förstås en stor efterfrågan på högkvalitativa tjänster inom vården och innovationer inom bioteknik och medicin som höjer den kinesiska medelklassens levnadsstandard. Det här utgör omständigheter som har dragit till sig uppmärksamhet hos allt fler utländska vårdföretag. Jag är absolut ingen expert på området men har den senaste tiden följt utvecklingen som den medicinska industrin i Kina uppvisar.

 

Nyligen har tre av Kinas största vårdföretag vardera fått stora kapitalinjektioner upptill hundra miljoner dollar från såväl inhemska som utländska investerare.  I fjol hade tre av världens tio största M&A-transaktioner inom biomedicin kinesiska målbolag. Amerikanska Medtronic var en av uppköparna som  i slutet av fjolåret förvärvade ett kinesiskt företag för 816 miljoner dollar. Även den kinesiska staten är företagsam med sina stora investeringar i teknologi för hälsovårdsrelaterade produkter.

 

En bidragande orsak till denna utveckling är juridisk. Sedan tidigare har den kinesiska vårdsektorn till större delen dominerats av statliga sjukhus och SOEs (state-owned enterprises) samt varit strikt reglerad med flera restriktioner avseende möjligheten för utländska företag att göra investeringar. Nu har flera restriktioner mildrats där vissa till och med har upphört. Ett betydelsefullt regelverk med riktlinjer avsedda för just utländska investerare reviderades för knappt två år sedan och började gälla från och med förra året. I och med ändringarna fastslogs att medicinsk verksamhet inte längre tillhör den restriktiva kategorin vilket öppnade dörrarna för utländska investerare att börja göra business i den kinesiska vårdsektorn. Exempel på lättade krav för utländska investerare är att man inte längre alltid kräver att en verksamhet måste samägas med ett lokalt kinesiskt företag i form av joint venture  där det utländska bolaget som mest kunde äga 70%. Nu kan exempelvis ett sjukhus i Kina, av jag har hört, få vara helägt (bolagsformen WFOE godkänns med andra ord) av en utländsk enhet något som före fjolåret inte var möjligt. För att effektivisera processen där myndigheterna ska godkänna bildandet av ett utländskt investerat vårdföretag har regeringen i Peking även delegerat behörigheten att bevilja ansökningar till de lokala myndigheterna i varje provins. Även ändringar inom den kinesiska försäkringsrätten i våras, hårt bevakad av hungriga vårdföretag, har ett finger i spelet. Ändringarna har inneburit utökade möjligheter att utfå sjukförsäkring och katalyserar därför denna relativt nya företagsamhet i landet. Det tydliga målet för dem kinesiska ledarna är att det privata ägandet inom vårdsektorn ska öka betydligt och det handlar med all sannolikhet inte om en trend utan en företeelse som är här för att stanna.

En students vardag - bakom kulisserna

För inte så länge sedan var jag fortfarande student och blev häromdagen påmind om att det nu gått ett bra tag sedan jag själv tog studenten. Även om det är minst hundra gånger roligare att jobba så händer det ju att man ibland ser tillbaka om man vill tänka på något glädjefyllt och minnesvärt.

Som ni säkert känner till är disciplinen inom skola och utbildning i den kinesiska kulturen väldigt hög där den tog sin början redan  från föräldrarnas tidiga uppfostran. Efter gymnasiet i Kina så ställs man inför ett ultimatum: påbörja högre utbildning direkt efteråt eller en framtid på donken eller KFC (något förenklat...men ni förstår tankegången). När det gäller högre utbildning så talar vi om minst kandidat + master, på fem år, och inte något annat och helst på ett prestigefyllt universitet, som finns i storstäderna. Att  påbörja en kortare utbildning eller att läsa en fristående kurs finns inte riktigt på kartan, om än ens i medvetandet. Alla dessa drömmar, ambitioner och beslut ödeläggs under två dagar (förr tre dagar) om året. Pressen på gymnasieeleverna är svår för manga av oss svårt att bilda sig en uppfattning om då en andra chans egentligen inte existerar om man inte skulle få tillräckligt goda resultat men pressen rustar samtidigt upp eleverna inför den enorma konkurrensen på Kinas arbetsmarknad.

Under dessa två dagar, som varje år äger rum den sjunde och åttonde juni, hålls en högskoleexamination (inte samma sak som vårt svenska högskoleprov) eller 高考 (gaokao) som det heter på kinesiska. En kinesisk gymnasieelev måste inte bara ha utmärkta betyg för att komma in på ett prestigefyllt universitet utan denna högskoleexamination är obligatorisk för samtliga gymnasieelever, något som gör den kinesiska högskoleexaminationen till världens största. Över nio miljoner kinesiska elever runtom i landet skriver provet varje år. Examinationen omfattar alla tänkbara ämnen som den kinesiska gymnasieundervisningen lär ut såsom matematik, fysik, engelska, kinesiska och samhällsvetenskap. De två dagarna kräver stora pådrag av arbetskraft med inblandning av både myndigheter och volontärer - ambulanser finns på plats om studenter (eller föräldrar) skulle svimma av nervositet och/eller värmebölja, trafikpoliser finns för att dämpa trafikväsendet, företagen marknadsför och säljer "examinationsvänliga" produkter och så vidare.

Årets 高考 är dock lite speciellt. Efter nya antagna regler av regeringen i Peking har flera provinser nu infört ett nytt system där även elever som inte är inskrivna i den stad där man befinner sig, får examineras i den staden och ska därför inte behöva åka tillbaka till sin inskrivningsstad för att få examineras. I Kina är du inskriven (户口, "hu kou" som det heter på kinesiska) i en stad (oftast den där du är född eller där dina föräldrar är inskrivna). Alla dina rättigheter samt din tillgång till vård, omsorg, sociala förmåner med mera är strikt knutna till just den staden. Du åtnjuter i princip inga rättigheter i andra städer med andra ord. 户口 går inte heller att ändra hursomhelst och för Kinas över tvåhundra miljoner migrantarbetare som åker till storstäderna för att arbeta innebär detta förstås stora problem. En sådan regeländring är betydelsefull eftersom att gymnasieeleven ifråga inte behöver åka den långa vägen tillbaka till hembyn för att examineras utan från och med nu kan skriva provet med sina studiekamrater. Dessutom kan antagningspoängen oftast kan vara högre för gymnasieeleverna inskrivna på glesare och mindre orter än för "lokala studenter" i städer som Peking och Shanghai, vilket är en konsekvens av fördelningssystemet vid antagning. I slutet av förra året inföll en deadline uppsatt av regeringen i Peking där landets provinser skulle ha färdigställt en plan för hur inskrivningssystemet skulle göras mer flexibelt avseende högskoleexaminationen. De nya ändringarna har nu införts av över tjugo provinser och städer för närvarande. Perfektion ligger långt framme i förhållande till ändringarna men just kopplingen till högskoleexaminationen kan nog trigga igång diskussionen kring det kontroversiella hukou-systemet mer effektivt och få den mer mångfacetterad. Vad är bra och vad är mindre bra med detta system som ligger till grund för så stora delar av det kinesiska samhället?

3D i 2D-juridik?

Innan jag läste juridik började jag på civilingenjörsprogrammet "Industriell ekonomi" på KTH direkt efter gymnasiet. In på den andra terminen insåg jag dock att en karriär i juridikbranschen trots allt lockade ännu mer varför jag sedan bestämde mig för att ta ett studieuppehåll från matematik- och teknologikurserna på KTH för att började läsa juridik. Men intresset för teknik är inte helt borta. Och på senare tid har jag blivit smått insatt i utvecklingen av så kallade 3D-skrivare.

Den kinesiska utvecklingen av 3D-skrivare är snabb i svängarna. För bara några dagar sedan uppdagades att Kinas största tillverkare av vitvaror, Haier, ska börja investera i teknologin för 3D-printing. Haiers investering ska inte ses i sitt isolerade sammanhang, tvärtom så har bara under fjolåret den kinesiska industrin inom 3D-printing uppvisat en omsättning på över en miljard yuan. Enligt industrins bedömare spås intäkterna stiga till tio miljarder inom tre år vilket gör att Kina i sådana fall mycket väl kan komma att positionera sig som världens största marknad för 3D-printing, något som USA fortfarande med råge är i dagsläget.

En uppkommande aspekt som denna nya teknik onekligen för med sig är ju förstås hur IP-skyddet i Kina kommer att påverkas. I vilket avseendet och hur? När 3D-skrivaren är så pass utvecklad så lär allt fler branscher begagna sig av den nya tekniken och det ger förstås påtagliga konsekvenser (effektivisering i tillverkningsled, sänkta produktionskostnader etc.) i ett land som tillverkar och förser världen med alla möjliga slags produkter. Det finns kanske en fördom om att Kinas immaterialrättsliga lagstiftning är bristfällig. En sanning med modifikation. Jag kan inte utläsa av själva lagtexten att den kinesiska lagstiftningen inom exempelvis varumärkesrätt eller patenträtt på något sätt skulle vara undermålig i förhållande till den svenska (dock ska den upphovsrättsliga lagstiftningen i Kina möjligen kunna anses vara det och därav ge det sämsta skyddet bland de immaterialrättsliga lagarna i landet). År 2001 gjordes lagändringar i den kinesiska varumärkeslagen för att anpassa rättstillämpningen till den tekniska utvecklingen. En ändring tog just sikte på att också inkludera 3D-varumärken i lagens tillämpningsområde. Nu torde det i princip inte råda någon tvekan om att tredimensionella varumärken kan godkännas och registreras av de kinesiska myndigheterna för att IP-skydda sina tillgångar.

Snarare är det nog så att själva implementeringen i praktiken kan medföra brister i skyddet. Många oerfarna utländska företag tror kanske att de har säkerställt IP-skyddet i Kina och därmed förhindrat oönskade intrång framöver eftersom att varumärkesregistreringen är gjord.  Men så är inte alltid fallet och det bör man vara väl medveten om. För två år sedan dömde en domstol i högre instans ett mål där ett kinesiskt företag stämdes av företaget Nestlé för varumärkesintrång. Nestlé hade registrerat en av sina flaskförpackningar som ett 3D-varumärke och registreringen skulle, i vart fall i teorin, per automatik innebära ett fullgott varumärkesrättsligt skydd för flaskans form och utseende i Kina. Men både hos instansen innan och denna domstol blev utfallet att Nestlé förlorade. Bland annat så hänvisade den kinesiska domstolen till brist på särskiljningsförmåga, att Nestlés flaska inte var särskilt igenkänd av kinesiska konsumenter samt att det av fallets omständigheter framgick att det inte förelåg någon förväxlingsrisk. Det här var alltså ett exempel på hur varumärkesrätten i Kina tillämpas i praktiken och fallet är från 2011. Ett år senare visade sig den kinesiska varumärkesrättens janusansiktes andra sida. Skottländska whiskytillverkaren Chivas vann ett mål i Kina där ett kinesiskt företag dömdes till att betala en halv miljon yuan i ersättning samt att upphöra med varumärkesintrånget genom användningen av både Chivas bokstavliga namn samt deras varumärkesregistrerade flaska. Jag gissar att en omständighet som gjorde att utfallet i Chivas-målet blev omvänt från det i Nestlé-målet var att svaranden i sistnämnda mål fortfarande använde sig av sitt eget traditionella varumärke och namn. Svaranden i Chivas-målet hade däremot inte nöjt sig med Chivas 3D-varumärke utan tog även Chivas bokstavliga namn under vingarna. Ett sådant resonemang leder onekligen till den av mig själv antagna slutsatsen att 3D-varumärket fortfarande har en svagare ställning i Kina som i sig inte alltid är tillräcklig för att varumärkesintrång ska anses föreligga. Utvecklingen som följer blir hursomhelst intressant eftersom att fallet tydligen utgör det första i Kina där ett 3D-varumärke ansågs kunna bli föremål för varumärkesintrång.