Två sidor (eller bara en?) av samma mynt

Det har gått bra för Londons marknad inom kommersiell real estate, liksom i övriga delar av Europa trots att stora delar av kontinenten befinner sig i en härdad recession. Under årets första kvartal hade antalet investeringar inom kommersiell real estate i Europa ökat med 11% jämfört med i fjol och investeringsbeloppet uppgår nu till 29,4 miljarder euro enligt uppgifter från CB Richard Ellis. Storbritannien toppar ligan under årets första kvartal med en redovisad omsättning på över 10 miljarder euro.

Vad har då den här informationen att göra med Kina? Några närmare detaljer kring investerarna bakom dessa lyckosamma siffror framgick inte men man kan ju alltid spekulera vilket jag oftast gör i sådana sammanhang. Några dagar senare läste jag om hur investeringsradarn hos såväl kinesiska bolag som rika privatinvesterarare nu lyser febrilt för fastighetsmarknaden utomlands. London har sedan en tid tillbaka varit en storfavorit bland kineser när det gäller fastighetsköp inom det absoluta lyxsegmentet men New York och Sydney är två andra städer som också hör hit. Ett av Kinas största försäkringsbolag står exempelvis inför sitt köp av den så kallade Lloyd’s-byggnaden i London. Enligt JLL uppgick det totala beloppet för kinesiska investeringar inom real estate utomlands till 4 miljarder dollar i fjol. Man spår att beloppet kommer att nå upp till hela 5 miljarder innan det förevarande årets slut. De allra sista bitarna föll därmed på plats. Man blir polare med sina västerländska jämlikar, sätter upp något bolag tillsammans, kanske en JV och satsar hårt.

Det här är en sida av kinesernas förhållande till fastighetsinvesteringar. En annan sida som bevittnas betydligt oftare på marknivå och inte från den tjugoåttonde våningen i en skyskrapa är Kinas inhemska fastighetsmarknad inom privatbostäder. Storstädernas bostadspriser har på bara omkring sju, åtta år mer än fördubblats och till och med mer än trefaldigats (det vill säga prisökningar på över 200-300%). Problemet drabbar den kinesiska medelklassen när bostadspriserna kan vara så höga som över tjugo gånger den genomsnittliga årslönen i Kina. Delförklaringen till denna hyperinflation är bland annat samma förklaring till varför fastighetsaffärerna i London blommar – innan alla rika kinesiska investerare bestämde sig för att gå utanför Kinas gränser har man redan hunnit investera så pass mycket i hemlandets storstäder att priserna drivits upp till skyarna. Men den inhemska efterfrågan på bostäder är ofattbart enorm i världens mest befolkade land vilket också skapar en extrem "bostadshysteri" som eldar på priserna. Prisinflationen drabbar hårdast de unga i Kina som trots bra och välbetalda jobb får svårt att skaffa sig en egen bostad.

Vad gör då beslutsfattarna och lagstiftarna i Kina åt saken? Ingen kan nog anklaga regeringen i Peking för att förhålla sig passiv. Innan ledarskapsskiftet i år ska den tidigare premiärministern Wen ha uttalat sig om att de lokala regeringarna i Kina senast första april i år ska ha implementerat vissa beslut från 2010. Dessa syftade till att kyla ner den kinesiska fastighetsmarknaden. Besluten innefattar högre nivåer för depositionsavgifter, högre bolåneräntor som främst ska gälla rika kineser då räntorna blir högre vid köp av bostad för andra gången samt höjda skattesatser för individbeskattning vid fastighetstransaktioner. Vissa städer har också i enlighet med regeringens riktlinjer fattat beslut om skärpt kreditprövning och förbud mot förlängning av eller ytterligare bostadslån. Även här är beslutet så pass övervägt att det är avsett och utformat till att ha en inverkan endast på rikare kineser.

Men av diverse skäl verkar implementeringen hittills funka sådär (någon därute som bevittnat något annat?). Ett är att olika städer oftast tillåts avvika från vissa bestämmelser och istället tillämpa andra alternativa regler. De lokala regeringarna drivs också av andra incitament än regeringen i Peking. Det återstår därför att se huruvida Wens sista önskan som premiärminister kommer att gå i uppfyllelse eller inte.

Vad har ni att säga om bostadsbubblan i Kina?