Jobbigt men inte förgäves

Jag tänkte återigen generellt ta upp ämnet hur det är att starta företag i Kina. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag tar upp samma ämne. I inlägget ifråga konstanterades att bolagsetableringen i Kina är tidskrävande och att man bör ha en någorlunda god kännedom om vad som väntas skall. Det är mycket pappersarbete som ska fixas och det rör sig om en väldigt tidsutdragen process. Inlägget kommer att utgå ifrån fallet där utländska medborgare söker sig till Kina. Att göra åtskillnad mellan kineser och icke-kineser i sammanhanget har betydelse i den meningen att icke-kineser som vill bilda bolag helt utan någon inblandning från kineser och inneha ett fullt ägarskap, endast kan välja WFOE (Wholly Foreign Own Enterprise/Entity) som "bolagstyp" där bolagsformen då är limited liability company. Många utländska investerare väljer dock att bilda JV med en lokal samarbetspartner.

 

När jag menar pappersarbete så menar jag verkligen pappersarbete. För några dagar sedan kom jag över ett antal siffror som någon tydligen har roat sig med att räkna fram. Det jag fann var att det, för att bilda ett WFOE, totalt krävs ungefär 25 olika dokument, 33 originalexemplar, 594 (!) underskrifter sammanlagt och 297 stämplar. Den detaljerade bakgrunden bakom varje underskrift och stämpel samt om siffrorna är huggna i sten eller om de varierar från fall till fall kan ju den intresserade undersöka närmare om viljan finns. Förhoppningsvis är siffrorna utspridda på fler personer än bara en.

 

Låt mig dock kort beröra och exemplifiera några saker som ovannämnda siffror troligen innefattar, för att ni inte ska tro att jag överdriver. Ansökan om godkänd firmanamn, öppna konto för insättning för att uppfylla lägsta kravet på registrerat aktiekapital (mer om detta kommer) och erhålla intyg på fullständig inbetalning, ansökan om business license (tillstånd att bedriva företagets verksamhet) vilket kräver en massa papper förstås (bland annat papper som styrker godkänd firmanamn och här ska även det blivande bolagets Articles of Association, motsvarande bolagsordning, vara inlämnad), ansökan till skattemyndigheter, ansökan om rätt att utfärda kvitton och fakturor, ansökan om att anställa, ansökan om...ansökan om...Ja, ni fattar poängen. Sedan är det bra att vara välorienterad. Olika städer har olika regler i vissa avseenden. Oftast är det också så att olika distrikt i en stad kan ha olika regler. Vill man bedriva särskild verksamhet inom reglerade områden så måste man också räkna in pappersarbete som myndigheterna begär av en för att erhålla ytterligare tillstånd. Verksamheter med livsmedel kan innebära tillståndsansökan som är relaterad till mathygien, brandskydd samt miljöpåverkan. Kinas matbransch är rätt hårt reglerad för att förebygga matskandaler som oftast förekommer i landet och överträdelser kan leda till vite. Det gäller att titta närmare på varje enskilt fall.

 

Här vill jag även dela med mig av min egen uppfattning, medan andra säkert har sina egna uppfattningar och upplevelser. Men som jag ser det så är pappersarbetet visserligen massivt men myndigheterna bakom gör rätt för sig och det är förmodligen ytterst sällsynt att myndigheterna visat sig ha några "avvikande avsikter", något som kanske förekommer i andra mindre utvecklade länder. Men utanför denna "myndighetsbubbla" gäller ju marknadsmässiga villkor som alla företag bör beakta för överlevnad. Strategiska och klyftiga företag lyckas medan många andra misslyckas, går med förlust för att till sist gå i konkurs, precis som på hemmaplan. Den kinesiska marknaden är enorm men konkurrensen är stentuff. Visst kan lurendrejeri förekomma men det är verkligen inte karaktäristiskt för Kina utan även på hemmamarknaden.

Business without borders

The Economist arrangerar oftast företagsevent på hemmaplan under namnet Business Without Borders. Ett tillfälle från i fjol fokuserade på att göra affärer i Kina och en av de som gästtalade var Dan Harris, en känd amerikansk advokat som har arbetat med tillväxtmarknader i många år varav hälften av tiden (tio år) främst ägnats åt just Kina. På det här eventet så pratar han lättsamt och generellt om att göra affärer i Kina och sätter det i ett rättsligt sammanhang. Det han framför sätter verkligen ett välkomnande perspektiv på ämnet. Man märker hur han resonerar och talar utifrån faktisk erfarenhet av verkligheten och inte utifrån fördomar eller någon allmän övervärdering av sin egen kunskap. Klippet nedan visar en kort introduktion. 

 

Women in senior management

Förra månaden publicerade Grant Thornton en rapport rubricerad "Women in Senior Management: setting the stage for growth". Rapporten är baserad på fakta ur årets International Business Report (IBR), som också publiceras av Grant Thornton i samarbete med amerikanska affärstidningen Forbes. Rapporten beskriver och lyfter fram olika kommersiella och affärsmässiga aspekter på global nivå.  Jag som vanligtvis förhåller mig rätt neutral till sådana och dylika rubriker eller ämnen (inte minst för att man enligt min mening har ett felaktigt och omoget förhållningssätt till problematiken med få kvinnor med seniora befattningar inom näringslivet) fastnade dock för årets upplaga.

Rapporten "Women in Senior Management: setting the stage for growth" jämför och granskar procentandelen kvinnor på seniora chefsbefattningar i privata och publika bolag i fyrtiofyra olika länder, däribland Sverige och Kina. Den föregående undersökningen kartlägger läget hos 3500 personer med exekutiva seniorbefattningar och totalt 13 000 "businesses leaders" med allt vad det innebär, inom olika industrisektorer där totalt 6500 intervjuer genomfördes mellan november 2012 och februari 2013. Bilden nedan ger en grafisk överblick över rapportens viktigaste resultat.

Sverige kom på en 22:a plats och eftersom att endast 44 länder (där t.ex. endast två länder i Afrika deltar) täcks av rapporten hade resultatet troligtvis i vissa änden justerats om samtliga länder på världskartan hade inkluderats. Det mest uppmärksammade i rapporten är förstås att Kina har världens högsta procentandel kvinnor med seniora chefbefattningar i landets bolag. Enligt Grant Thorntons undersökning innehas hela 51% av landets alla seniora chefsbefattningar  av kvinnor - mäkta imponerande då världssnittet ligger på 26%. Jag snubblade över ett blogginlägg på en blogg om Shanghai där skribenten kommenterade resultatet och utbrast sin förvåning med uttrycket "Even Sweden is only at 27%!". Sämsta placeringen kneps återigen av Japan med endast 7 % kvinnliga seniora chefer i landets bolag vilket är föga förvånande med tanke på den kulturella kontexten i Japan som innebär ett allmänt synsätt där män, men inte kvinnor, ska arbeta.

Jag vet inte om ni finner Grant Thorntons resultat förvånande eller inte men vid närmare eftertanke så måste jag säga att resultatet varken genererar förvåning eller skepticism för min del. Min personliga uppfattning till varför Grant Thorntons undersökning i detta avseende mycket riktigt kan avspegla en verklighet:

- Från det jag har sett med egna ögon och upplevt i Kina så syns kvinnorna minst lika mycket ute i arbetslivet som män, även på chefsnivå, oavsett om det är inom detaljhandeln eller på andra mindre eller stora företag. Jag tror till och med att detta gäller även i mindre städer.

- Jag har hört att över 70% av arbetskraften i Kina är kvinnlig. Naturligt nog bidrar det till en högre andel chefer.

- Extremt hög arbetsmoral och resultatorientering vilket gör att folk varken hinner, orkar bry sig eller ägna några tankar om någoting annat än jobb. Det här är svårt att sätta ord på men på något vis tror jag att nämnda egenskaper gör att könsrollerna är mer neutrala i många sammanhang inom det kinesiska arbetslivet än länder i väst, Sverige inkluderat. Kanske förstår ni som har erfarenhet av arbetslivet i Kina vad jag menar.

- Kvinnofrämjande lagstiftning i Kina, både på central- och provinsnivå varav en hel del rör arbetsrätt. Det finns faktiskt en grundlag med ett brett och allmänt tillämpningsområde i Kina som översatt till svenska heter just lagen om skydd av kvinnors rättigheter och intressen. Det finns även myndighetsorganisationer som riktar sig till kvinnor, t.ex. så finns det en väletablerad organisation under civildepartementet, för kvinnliga åklagare i Kina. 

- Ett-barn-politiken i kombination med att det är vanligt att anställa städhjälp på heltid i den kinesiska medelklassen. Väldigt många hushåll har en som tjänstgör och bor i hemmet. Efter graviditeten brukar dessutom kvinnan bara vara hemma i en månad. Sedan blir det raka vägen till jobbet. Back on track efter trettio dagar helt enkelt. Å andra sidan jobbar männen också lika mycket och det är inte så att mannen stannar hemma istället för kvinnan. Återigen, är maidhjälp lösningen.
- I Kina överstiger antalet tjejer antalet killar på naturveteskapliga samt IT- och teknikutbildningar på högskole- och universitetsnivå. Jag har för mig att Kina är det enda land i världen där det är så. Detta har förstås betydelse i det avseendet att många stora arbetsgivare är just företag med teknikbaserade verksamheter där teknologisk utveckling och tekniska innovationer är A och O för överlevnad.

- Sist men inte minst, trots det faktum att Kina behöver genomföra reformer för att förbättra mycket så har kvinnoförtryck aldrig varit ett inrotat eller systematiskt problem. Inte heller kvinnodiskriminering har varit vanligt förekommande som i många andra mindre utvecklade länder. I Asien har man snarare varit ett föregångsland på området.

Om jag låter föga övertygande så kan ni ju alltid läsa följande som tidningen the Guardian tog upp i artikeln "China: setting the new standard for women in top jobs?" den 25 september 2013:

"One commonly cited school of thought evolves from the political and social context of China. The emancipation of women has been a longstanding political issue in China; particularly since the People's Republic of China was founded in 1949. Since then, the communist parenthesis has strongly encouraged the employment of women outside the home.

As a result, China was one of the first countries to ratify the UN International Convention on the elimination of discrimination against women. It was one of the first countries to implement legislation specifically for the interests of women. It was after such laws came into force that women began to seek employment in state owned enterprises and Corporations."

Japp, i september 1980 anslöt sig Kina till denna FN-konvention genom att Kinas dåvarande first lady och politiker, Kang Keqing skrev på. Sedan ska man förstås inte haka upp sig på en enda rapport och man bör också lägga på minnet att resultatet begränsar sig till ett snävt kartläggningsområde.  Det ska hursomhelst bli intressant att se hur denna utveckling artar sig.

En liten uppdatering: Som stockholmare ligger följande utdrag från Grant Thorntons hemsida mig kärt om hjärtat

"Stockholm toppar företagsledningarnas jämställdhetsliga
Bryter man ner de svenska resultaten regionalt, så ser man att Stockholms företag är väsentligt mer jämställda än övriga landet. I Stockholm utgör kvinnor 35 % av företagsledningarna och andelen kvinnliga vd-ar är 13 procent jämfört med Göteborg där bara två (2) procent av de intervjuade företagen hade en kvinna som vd."

Sociala instanser

Augusti och september - två galna månader har passerat. Framöver lovar jag att uppdateringen ska bli bättre och hamna på i vart fall ett till två inlägg i veckan men tiden kommer fortfarande att vara mycket knapp för en längre period framåt. Ber om lite överseende med detta och passar även på att be om ursäkt för sena svar på läsarmail :)

Men bara för att jag inte särskilt bra med social media betyder det ju inte att andra inte heller är det. Aktivitetsnivån hos domstolarna i Kina är nämligen uppe på högvarv. I slutet av förra månaden kunde folk från jordens alla hörn inte bara läsa om f. d. toppolitikern Bo Xilais rättegång via traditionell media utan också på domstolens Weibo (Kinas enormt populära motsvarighet till Twitter med över 500 miljoner registrerade användare - detta att jämföra med totalt 600 miljoner registrerade Internetanvändare i landet). Det rör sig inte om tillfälligheter utan allt fler domstolar i Kina skaffar Weibo-konton eller annan plattform på sociala medier för ökad transparens och offentlighet. Det sägs att domstolar i åtminstonde sjutton olika provinser i Kina har anslutit sig online genom mikrobloggar (bland annat Weibo) och att antalet domstolar uppgår till nästan ett tusen. Det är Supreme Court i Peking med dess chefsdomare som går i bräschen för denna nya aktivitet.

Att spela in och lägga upp rättegångar live är förstås inte det enda formatet - utdrag av domstolsavgöranden publiceras och för några veckor sedan höll en domstol i huvudstaden en chatt online där allmänheten fick möjlighet att ställa frågor om en rättegång i ett våldtäktsfall.

Som vanligt kommenteras samtliga ämnen som berör Kina och internet livligt av omvärldens medier. The Boston Globe skriver den 2 oktober 2013:

China’s notoriously opaque courts have suddenly embraced social media to provide a window into their proceedings, to boost a sceptical public’s confidence in the country’s Communist Party-controlled legal system.

"Suddenly embraced" är dock felaktigt. Domstolarna har sedan två år tillbaka börjat använda sig av social media för att nå ut till allmänheten. Det bör också nämnas att många rättsfall är fullt tillgängliga för allmänheten att ta del av även utanför sociala medier.

Domstolarnas underordnade ställning i förhållande till partiet är förstås problematisk men detta innebär inte per automatik att det inte finns väl underbyggda och kvalificerade domar. Många domar är välformulerade och professionellt avkunnade, särskilt de som kommer från domstolar i storstäder. Ett exempel är ett avgörande från augusti i ett antitrust-mål vid en domstol i Shanghai med bolaget Johnson & Johnson som svarande.

Den 25 juli 2013 skrev Veckans Affärer om Bo Xilais rättegång:

En del menar att åtalet bara är ett politiskt spel för gallerierna. Den välkände juristen Xu Xin var en av dem som bestred påståendet att åtalet skulle vara en seger för den kinesiska rättssäkerheten, något som regeringen gärna vill framhålla, skriver Wall Street Journal. "Detta har varit bestämt sedan länge," skrev Xu, "Målet har inget att göra med prövningar eller åtal." Men få åsikter av det slaget har överlevt censuren. De uttalanden i sociala medier som har överlevt är antingen från välkända kineser som Xu Xin, eller partivänliga och ofta skapade av partiet själva som propaganda, skriver Wall Street Journal och exemplifierar den typ av uttalanden som syns idag:

"Jag tror på partiet och jag tror på regeringen. Vem du än är, om du bryter mot lagen skall då få ett rättsligt straff."

Jag hyllar inte den kinesiska (och inte heller den amerikanska) regeringens internetpolicy men den som kan läsa kinesiska, kan också med egna ögon se och ta del av den kinesiska internetkulturen, både på hemsidor och sociala medier. Satiren, opinionen, kritiken mot politiker, de sylvassa orden, brutal ärlighet, sarkasmen och internethumorn erbjuder grym underhållning och koncentreras i enorma mängder som i både kreativitets- och kvantitetsmått överträffar många andra länder i väst. I överlag bör man inte vara alltför selektiv, särskilt inte om man har en trist benägenhet för att endast plocka ur och lyfta fram det negativa, trots att det finns mycket positivt som tillåts och därmed är orört. Ett tips hursomhelst är att åtminstonde läsa och ta del av alla dessa kinesiska hemsidor och inte minst mikrobloggar om man kan läsa kinesiska och vill förstå landet på riktigt.