Att infria ett äktenskapslöfte

De flesta förhandlingar om bostadsköp och fastighetsaffärer i Kina görs vid...ingåendet av äktenskap mellan unga människor. Det är nämligen så att majoriteten av alla förberedelser som föregås giftermålet inkluderar förhandlingar mellan parterna, där den ena parten (kvinnan och hennes föräldrar) förhandlar med sin motpart (mannen och hans föräldrar). Bor man i Kina och umgås med unga kineser tar det inte en lång tid förrän man själv märker det nästintill orubbliga krav som ställs på mannen - han ska köpa parets bostad, något som i praktiken innebär att föräldrarna måste lägga ut eftersom att unga människor i Kina, särskilt nyutexaminerade sådana, omöjligen har råd att köpa bostad. En nyutexaminerad akademiker tjänar omkring 3000-4000 RMB brutto per månad, kanske i bästa fall. Den summan utgör knappt en fjärdedel av vad man behöver lägga ut för en kvadratmeter på dagens fastighetsmarknad i Kina. Vill man inte lägga ut för bostaden bör man vara beredd på att bemöta en verklighet som innebär att ytterst få personer av det motsatta könet kan tänka sig att leva ihop med en. Dessa omständigheter i dagens Kina har lett till två slutsatser som det talas om i folkmun, halvt på skämt, halvt på allvar: 1. Får jag en dotter är det lycka, får jag en son räknas det som att jag har drabbats av otur. 2. Svärföräldrarna (kvinnans föräldrar) ligger bakom fastighetsmarknadens överhettning. Jag känner själv unga tjejer i Kina som har avslutat förhållanden med sina tidigare pojkvänner när det uppdagades att killen och hans föräldrar saknar förutsättningar att köpa bostad.

 

Och huspriserna på den kinesiska fastighetsmarknaden fortsätter att stiga med raketfart, även om tillväxten för maj månad minskade något i jämförelse med föregående månad. I städer som Peking och Shanghai kostar nu en kvadratmeter över 17 000 RMB i snitt, vilket utgör en procentuell ökning på nästan tio procent jämfört med året innan. Eftersom att snittpriset är sprunget ur städerna i sin helhet, ska man komma ihåg att huspriserna i städernas centrala delar är betydligt högre än motsvarande för bostäder i städernas utkant.

 

Överhettningen på den kinesiska fastighetsmarknaden är nog, som framgår av ovan, en av de mäktigaste  externa faktorerna som påverkar folks liv rent internt. Särskilt för unga människor utgör de höga priserna på fastighetsmarknaden ett stort bekymmer eftersom att kineser i allmännhet hyser en slags väletsad aversion gentemot hyresrätter. Det sägs att det råder ett slags statlig ateism i Kina, som ju är ett land där religion har en relativt liten plats i samhället, väldigt få är religiösa och många hyser skepticism mot religion. Jag brukar dock, om än skämt åsido, kalla den materiella rikedomen för Kinas nya vardagsreligion. Det är viktigt att känna till detta för att försöka förstå varför hyresrätter, som ju förefaller vara det mest naturliga bostadsalternativet för unga människor här i väst som inte hunnit arbeta tillräckligt länge, inte alls vunnit samma status hos unga i Kina.

 

Även om tillväxttakten uppgetts minska något, är stigandet de facto pågående. Men hur ska man få utbud motsvara efterfrågan, på en marknad där utbudet i storstäderna, där alla vill bo, är så oproportionerligt litet (det vill säga tomma "spökbostäder" i vissa kinesiska städer borträknade) i förhållande till den hysteriska efterfrågan? Även om det kinesiska statsrådet har meddelat om åtgärder för varje lokal regering att implementera för att kyla ner fastighetsmarknaden har än inga markanta förändringar märkts av. Men visst har det rapporterats om att exempelvis Peking nu allt oftare gör avslag för fastighetsprojektet som innebär byggande och försäljning av bostäder till mycket högre priser än genomsnittet. Ogifta vuxna inskrivna i Peking får bara köpa och äga ett hus i  taget. I Shanghai förbjuds banker att ge bolån till köpare som redan äger två bostäder. Det finns dock städer som verkar bry sig mindre om statsrådets uttalanden. Staden Nanjing utfärdade till exempel ett "regelverk" som kanske bättre beskrivs som ett twitter-inlägg, fast med fjorton bokstäver för mycket.

 

I ett tidigare inlägg om fastighetsrätten i Kina (klicka här) skrev jag om nedkylningsåtgärder såsom olika beskattningar och bolånerestriktioner. Men en del av kritiken har tagit fasta på att regleringarna är något felsatsade - hade exempelvis fastighetsmarknaden upprättshållits helt enligt marknadsekonomiskt fria principer hade utbudet bättre kunnat möta efterfrågan. Nedkylningsåtgärderna drabbar istället köparna vilket betyder att efterfrågan kommer att pressas ned. Bra? Ja, på kort sikt men på lång sikt krävs åtgärder som också stimulerar ökningen av utbud.

 
Följande punkter uppradas i officiella uttalanden från det kinesiska statsrådet den 26 februari i år, angående regleringar för att kyla ned den kinesiska fastighetsmarknaden:

"1. The accountability system for stabilizing housing prices shall be optimized.

2. Speculative and investment-oriented house purchases shall be resolutely curbed.

3. Supply of ordinary commercial housing and land for housing construction shall be increased.

4. The planning and construction of affordable housing projects shall be accelerated.

5. It is critical to strengthen market regulation and expectation management.

6. It is a must to accelerate the establishment and improvement of a long-term mechanism to guide the healthy development of the real estate market."

Återigen ställs frågan, vad är dina egna tankar kring Kinas fastighetsbubbla?