Say my name

Att vi alla har ett namn och att det finns fler namn i världen än vad det finns människor betänks nog sällan. Kinesiska namn börjar alltid med persons efternamn och består i princip alltid av två eller tre tecken. 

 

Namn uppmärksammas i detta inlägg där jag tänkte bjuda på lite juridisk kuriosa relaterad till just namn. I Sverige hamnade namn i fokus när namnlagskommittén kom med ett förslag på en ny namnlag som bland annat ska göra det lättare för enskilda att byta efternamn. I Kina har namnen däremot dykt upp i lite mer otippade sammanhang. Spana in följande regler:
 

• De lokala regeringarna och myndigheter får utfärda egna regelverk men endast sådana som befinner sig på provinsnivå får enligt lagen införa krav på namnregistrering av enskilda. Förra månaden bestämde sig dock staden Kunming att förplikta butiker att registrera konsumenternas namn och ID-nummer för varje köp av luftrengöringsmaskar. Även om den bakomliggande tanken inte uttalades så hade den troligtvis att göra med  demonstrationerna mot miljöutsläpp som ägde rum i staden under början av maj månad där många demonstranter bar mask för att uttrycka missnöje.
• För omkring sex år sedan införde regeringen i Peking ett namnregistreringssystem för köp av cyklar. Varje köpt cykel skulle märkas med en registrerbar kod som  sin tur skulle kopplas samman med cyklistens ID. Förhoppningen var att få bukt med landets alla cykelstölder där ett namnregistreringssystem skulle underlätta återfinnandet av stulna cyklar. Men i ett land där cyklisterna är många, även om de var fler på nittiotalet när få privata bilägare fanns i Kina, har implementeringen varit svår och systemet har enligt många blivit urvattnat.
• Två städer i södra Kina införde under slutet av 2011 regler om att registrera köparens namn och telefonnummer vid köp av akut p-piller. Som tur var återkallades reglerna kort därefter. Men till den lokala regeringens försvar ska tilläggas att den ursprungliga tanken var att minska konsumtionen av mer kontroversiella akut p-piller såsom mifepristone, som vid dosering under graviditeten kan framkalla abort. Med reglerna ville man därför också motverka den förlegade synen som fortfarande råder i mindre utvecklade städer och främst landsbygden i Kina som innebär att många väljer att göra abort om fostret visar sig vara en flicka.
• Ni känner säkert till sedan tidigare att fläskkött i Kina utgör det absolut viktigaste köttet i den kinesiska kostpyramiden. De senaste åren har en prisinflation drabbat fläskköttsmarknaden vilket har blivit ett stort problem för den kinesiska låginkomsttagaren. Regeringen i Peking har försökt få bukt med problemet men en stad i södra Kina tänjde på gränserna och blev nog lite för nostalgisk över Kinas tidigare planekonomi. För att minska efterfrågan började man kräva ID-uppvisning av en köpare som ville köpa mer än två kilo fläskkött. Dock gällde inte reglerna för privata fläskköttssäljare som jag förstod det utan just denna försäljning som reglerna gällde för anordnades av den lokala regeringen själv. Reglerna upphörde att gälla sedan fjolåret.

Ovanstående var några exempel på regler, gällande eller ej längre gällande sådana, som jag fann vara av mindre vanligt slag. Säga vad man vill om dess innehåll men det är bra att det finns en aktivitet som håller igång diskussioner kring frågorna som tas upp. Själv tycker jag att det är intressant hur reglerna på något vis alltid avspeglar det kinesiska samhället med dess aktuella ämnen samt den kinesiska kulturen. Någon som känner till fler exempel?

Inte hal som olja

Visst har ni hört talas om rännstensoljans användning i Kina? Under de senaste åren har man upptäckt att många restaurangägare använder sig av rännstensolja - rester av gammal olja, i bästa fall men även avfallsolja från bland annat avlopp, i värsta fall. Förutom tillkortakommanden att rännstensolja är vidrig och rätt äcklig så framkallas även cancerogena substanser vid upphettning av oljan. För att sänka kostnaderna används den framför vanlig hederlig matolja för att tillaga maten som sedan serveras till restaurangens gäster. Nu tror jag att det hela återges något överdrivet. Hade verkligen flertalet av Shanghais oändligt många restauranger använt sig av "receptet" hade läget varit bra mycket mer upproriskt. Men att det överhuvudtaget förekommer är förstås tillräckligt illa.

 

I fredags kom en domstol i högre instans i staden Ningbo med ett avgörande i ett mål där sju personer hade tillverkat och sålt stora mängder rännstensolja till olika distributörer i landet till ett värde av nära hundra miljoner RMB. Samtliga dömdes för brottet att sälja giftig och undermålig livsmedel där påföljderna bestämdes till livstid för chefen och för resten blev det mellan sju till fjortons år långa fängelsestraff. För några veckor sedan skrev jag om att Kinas Supreme Court och åklagarmyndighet i maj utfärdade en bindande tolkning om av hur den relevanta lagen skulle tillämpas vid brott mot matsäkerhet (läs här). I förevarande fall verkar just denna tolkning ha gett effekt och detta eftersom att den för första gången  kriminaliserar användningen av rännstensolja i matlagning specifikt. Det är förstås inte första gången som en livstidsdom utdelats av en kinesisk domstol i ett fall om matsäkerhet. Minns ni mjölkskandalen från 2008? Jag tänker främst på styrelseordföranden för det kinesiska (och nyzeeländska) jv-bolaget Sanlu - ett av Kinas äldsta mejeribolag som vid tiden då skandalen briserade, till över fyrtiotre procent ägdes av nyzeeländska Fonterra, ett av världens största mejeribolag. Den kinesiska Sanlu-chefen som då var över sextio år gammal, dömdes till livstidsfängelse och böter upptill nästan tjugofem miljoner RMB.

 

Shanghai trappar nu upp kontrollmekanismerna för att få bukt med användningen av rännstensoljan. I början av året presenterade Shanghai, där alltså problemet med rännstensolja är som värst, ett nytt regelverk med det preventiva syftet att förhindra restauranger från att lagra rännstensolja. Enligt de nya reglerna ska restaurangerna före årsskiftet installera en separationsanordning för att filtrera bort allt skräp i använd olja innan de senare är tvungna att sälja oljan vidare till ett upphandlat återvinningsföretag. Reglerna siktar även på att få bukt med problemet att rännstensoljan sparas för att senare säljas vidare på den illegala marknaden. Överträdelser av reglerna kan ge böter upp till 100 000 RMB.

Chengdu - Home of pandas. Oh, and IP.

Vad har Siemens, Toyota, Intel, Volkswagen, Dell och Chengdu Research Base of Giant Panda Breeding gemensamt? Alla har en verksamhet, ett kontor och/eller en R&D-avdelning etablerade i den kinesiska staden Chengdu, i Sichuanprovinsen i sydvästra Kina. Staden är traditionellt sett mest känd för sina runda och kramgoa pandor men dem senaste åren har staden lockat till sig allt fler utländska investerare vilket inte var särskilt givet. Chengdu har nämligen aldrig positionerat sig som en ekonomiskt betydelsefull kinesisk stad på världskartan. Fram till nu. För även om investeringsklimatet i många olika avseenden har förbättrats för utländska företag som söker efter lyckan i städer som Peking och Shanghai har konkurrens dykt upp från flera håll och den befintliga har intensifierats. Många finns redan på plats där allt fler vill komma åt och äta kakan. De lokala kinesiska företagen har blivit allt duktigare på produktutveckling och management vilket gör att många västerländska företag hela tiden måste förnya sig för överlevnad. Stigande lönekostnader i storstäderna gör också att företagen behöver se över lönsamheten som tidigare ansågs vara självklar i storstaden.

 

Vindarna har därför nu börjat svepa in över mindre städer som ingen brydde sig om förr. Chengdu är förstås ingen småstad så som vi är vana vid att se det och dess invånarantal uppgår till nära femton miljoner men epitetet väljs i Kinamått. Nästan 240 företag tillhörande Fortune Global 500 Companies har en verksamhet i Chengdu. Företagen som kommer hit är tunga industriföretag inom skilda industriområden såsom förnyelsebar energi, bioteknik, medicin, maskintillverkning, IT och fordon där speciellt tillverkningen av bilar spås bli en framgångssaga.

 

Orsaken bakom stadens nya attraktionskraft? Ett av landets bästa investeringsklimat och landets bästa IP-skydd (enligt European News Agencies). Staden har sina egna regelverk, ständiga uppföljningsarbeten där man orienterar sig i hur IP verkar i praktiken och ett eget domstolssystem för att upprätthålla och förstärka stadens immaterialrätt. År 2009 utfärdade den lokala regeringen i Sichuanprovinsen riktlinjer för hur man skulle utforma stadens IP-strategi som man kallade det för. Man tar upp de viktigaste målen för de fem kommande åren. Några av dessa är att stadens patentansökningar årligen ska öka med femton respektive tjugo procent beroende på om det rör sig om uppfinningar eller mer vanligt förekommande patentobjekt inom näringslivet. Ett liknande tillväxtmål på tio procent gäller inom varumärkesrätten avseende antalet ansökan om varumärkesregistreringar. Man nämner även att man ska bygga olika plattformer för expertkommittéer, databaser, mötesplatser för berörda branscher och forskning inom immaterialrätten.

Staden har en egen särskild immaterialrättslig domstol där fall med kända varumärken som Louis Vuitton och Microsoft varit föremål för prövning. Bara under fjolåret registrerades över 110 000 varumärken i staden. Följande siffror visar även att företagsvillkoren i Chengdu hittills uppenbarligen lockat utländska investerare i större utsträckning än inhemska. Förra året landade de utländska investeringarna i staden på över åtta och en halv miljarder dollar. Beloppet är att jämföra med de inhemska investeringarna i staden som landade på över tre miljarder dollar, drygt en tredjedel av de utländska investeringarna. Räknat i det totala värdet för stadens export- och importhandel, uppgick beloppet till över fyrtiosju och en halv miljarder dollar under samma år.

För den som däremot är mer intresserad av Chengdus pandor och av att få hålla en babypanda i knät för några tusen spänn finns den här artikeln av brittiska the Guardian, klicka här.

Tripp, trapp, trull

Det bästa med att blogga är kommunikationen med läsarna samt den respons och alla kloka inputs man får. När jag startade Kinajuridik tänkte jag inte så mycket annat än att jag ville skriva men såhär i efterhand tror jag inte att jag skulle vilja vara utan det. Tack för alla fina ord!

Häromdagen fick jag ett mail från en person som hänvisade sin fråga till min senaste artikel på Dagens Juridik  om Kinas legal representative (法定代表人 som det heter på kinesiska) (klicka här). Han frågade mig om jag kunde vidareutveckla följande, se min kursivering:

"Trots problemen utgör legal representative oftast det säkraste, och enklaste, kortet vid affärer. Detta gäller så länge man som tredje man förstår ramverken som legal representative har att följa samt det tunga ansvarssystem av minst lika tvingande karaktär, som denne har att beakta."

Frågan var alltså om legal representatives (LR) ansvar är av särskilt intresse och hur det ser ut. En fullgod förståelse för ansvarsystemet som gäller för LR ger en grundläggande förståelse för vad som gör LR så speciell och varför den anses vara unik samt vilken kinesisk karakteristika den uppvisar. Detaljerna är komplexa - men nedan summerar jag huvuddragen.

LR:s ansvar delas in i tre huvudgrupper:

• Civilt ansvar - Ansvaret är i princip bara internt, det vill säga LR har endast ett ansvar gentemot bolaget och ansvarar inte gentemot tredje man. Begår LR ett fel som drabbar tredje man erhåller sistnämnda ersättning från bolaget. Bolaget ansvarar gentemot tredje man och kan därefter göra gällande regress. Men, LR kan bli ansvarig även gentemot tredje man. Dock inte i termer av undantagsfall utan snarare bör det ses som att ansvar kan uppstå fast endast i vissa särskilt reglerade situationer. Ett exempel är ett potentiellt ansvar gentemot borgenärer vid konkurs förutsatt att LR förfarit på ett sätt som utkräver ansvar, till exempel om denne gömt egendom eller gynnat en borgenär framför en annan. Gemensamt för situationerna är att de inte är av rent civilrättslig karaktär. Det potentiella externa ansvaret, har jag märkt, är förvånansvärt ofta bortglömt av många men återfinns både i lag och de bindande tolkningarna av Kinas Supreme Court.
• Administrativt ansvar -  Lagstadgat till punkt och pricka där speciallagar förekommer i så pass hög utsträckning att du måste ha stenkoll på vilken lag som egentligen gäller. LR kan bli utdömd av domstol eller andra myndigheter till att betala administrativa avgifter, som är den vanligaste förpliktelsen för denna ansvarsform. Beloppen varierar och kan vara allt från 2000 till över 100 000 RMB. Till exempel utlöser handlingar utanför verksamhetsområdet samt underlåtenhet att anmäla ändringar till den relevanta myndigheten denna typ av ansvar.
• Straffrättsligt ansvar - Böter, fängelse samt fråntagandet av politiska rättigheter (en straffrättslig påföljd i Kina).

Ansvarssystemet med sina tre ansvarsformer är med andra ord tungt men nödvändigt för att neutralisera den makt som LR utrustats med i kinesisk rätt.

Internetfrälst

För bara fem år sedan var internethandeln i Kina så pass obetydlig att ingen ägnade den någon större uppmärksamhet. Den ekonomiska tillväxten blommade för fullt redan då men dess effekt blev minst sagt avmattad på e-handeln.

 

Det blev andra tider. Förstås. En av de bästa sakerna med Kina är, enligt mig, landets förbluffande förändringstakt och anpassningsförmåga i kombination med sin långa historia och sina välbevarade traditioner. Om framtida historiker ska enas om vad som utgör en av det tidiga 2000-talets revolutioner i Kina så skulle jag gissa på att det sannerligen bör bli den kinesiska internethandelns utveckling. För att minska den dramatiska tonen något kan man förstås erinra sig om att Kina ju har världens största befolkning. Å andra sidan är inte den logiken fullt tillämpad i verkligheten - internethandeln i Indien är exempelvis långt ifrån världens näst största.

 

Enligt en undersökning företagen av PwC internetshoppar 58% av internethandlande kineserna minst en gång i veckan. Detta att jämföra med amerikanska e-konsumenter, där motsvarande siffra ligger på 42%. Kineserna visar dessutom en betydligt högre, nästan fördubblad benägenhet än världssnittet att använda sig av smartphones och surfplattor. USA är dock fortfarande rankad etta när det gäller världens största e-marknad, troligtvis vad gäller omsättning, men Kina ligger nu och flåsar den amerikanska e-handeln i nacken.

 

För den som också gillar snabba fakta som jag, så visar följande siffror från en McKinsey-rapport hur e-marknaden i Kina såg ut 2012:
 

• 130 miljoner abonnemang i landet
• Årets omsättning för e-handeln blev totalt 190 miljarder dollar
• Hört talas om Singles' Day någon gång? En relativt ny högtid i Kina som införts som en "motvikt" till Alla Hjärtans Dag. Singles' Day infaller den 11 november (ett medvetet val där siffrorna 11-11 förstås står för just singelstatusen). Presentutbyten  vänner emellan på Singles' Day gör att internetförsäljningen på denna dag är den allra högsta på året. År 2012 uppgick omsättningen på Singles' Day till 4 miljarder dollar.
• En genomsnittlig årlig tillväxt på 120% sedan 2003

Nu kommer det ske något alldeles nytt också på rättssidan. Kinas första e-handelslag håller nämligen på att tas fram och befinner sig i inledningsfasen. Syftet med lagen är att närmare reglera den kinesiska e-marknaden som under en kort period vuxit till världens näst största. Konkurrensen på den kinesiska e-marknaden har blivit knivskarp och är extremt tuff då alla aktörer vill få sin beskurna andel av vinsterna. För att komma tillrätta med vanliga problem som otillbörliga metoder begagnade av många aktörer för att köra över sina konkurrenter, skatteplaneringar, immaterialrättsliga intrång men också för att förstärka konsumentskyddet, stiftas därför denna lag som tydligen kommer att täcka varierande rättsområden som blir relevanta vid frågor inom just e-handelsområdet. Vissa begrepp kommer att omdefinieras och förtydligas där till exempel inte bara fysiska varor kommer att falla under lagens tillämpning utan även onlinetjänster och dylikt. Förra året upprättades även en femårsplan i Kina för just utvecklingen av landets e-handel där man täcker in alla möjliga delar av vad som kan främja e-handelns marknadsvillkor, företagsklimatet, högteknologin med mera.  Ett slags utkast till lagen offentliggjordes i fjol där allmänheten fick möjlighet att uttala sig om innehållet och komma med synpunkter. Nu har alltså själva lagstiftningsprocessen formellt inletts där även privata storaktörer på e-marknaden i Kina kommer att medverka.

Varning för slarvfel

Inte ens juridiken är befriad från den mänskliga naturens benägenhet till förvirringar. Samma sak kan tydligen också gälla skiljeförfarandet i Kina. Det som åsyftas är en rådande förvirring över vilket skiljedomsinstitut som egentligen menas när ett kontrakts skiljeklausul hänvisar till exempelvis ett skiljedomsinstitut i Shanghai. Varför denna osäkerhet?

 

Först, en kortfattad bakgrund
När utländska företag i Kina hamnar i en tvist med sin motpart vänder sig många till Kinas internationella skiljedomsinstitut i Peking, som också är landets äldsta (etablerat år 1956) och största. I fjol reviderade skiljedomsinstitutet sitt regelverk om skiljeförfarande där de nya ändringarna skulle börja gälla från och med första maj förra året. Ett axplock av de materiella ändringarna:
 

• Skiljedomsinstitutet kan nu utdela en exekutionstitel till den part som önskar tillgripa interimistiska åtgärder. Tidigare hade enbart domstolen rätt till detta enligt den kinesiska lagen om skiljeförfarande samt den kinesiska motsvarigheten till vår  törstsläckande rättegångsbalk. Dock förutsätter detta att nämnda lagar inte stadgar något annat. För verkställighet är det fortfarande till domstolen man ska vända sig till.
• Rättssäkerheten har fått gå före effektivitet när fler än ett muntligt förhör får hållas även om det inte är "absolut nödvändigt".
• Utökad möjlighet till att låta förfarandet äga rum utanför Kina, förutsatt att tvisten har anknytning till andra länder.
• Lättade språkregleringar. Parterna har sedan tidigare fått välja det språk som ska användas under skiljeförfarandet förutsatt att en klausul som reglerar språkvalet finns medtagen i avtalet. Men i avsaknad av en sådan har förfarandet alltid begagnat sig av rikskinesiskan. Nu finns det alltså öppningar för att välja övriga språk om skiljedomsinstitutet finner det vara påkallat av omständigheterna i det enskilda fallet.
• En av de mest processekonomiska ändringarna tar sikte på att fler fall nu kan bli föremål för  summariska processer än tidigare då tröskelvärdet för det tvistade värdet har höjts från tidigare en halv miljon RMB till två miljoner RMB.

De nya reglerna ledde dock till att ett mindre krig utbröt strax efter reglernas offentliggörande. Två mindre skiljedomsinstitut i Shanghai och Shenzhen, båda underordnade det i Peking, började göra revolt mot moderinstitutet i huvudstaden. Skiljedomsinstituten i Shanghai och Shenzhen grämde sig över hur de nya reglerna skulle innebära minskad självständighet på grund av ökad centralisering inom organisationen samt en kraftig reduktion av antalet fall som skulle administreras av dem. Istället skulle fler handläggas av skiljedomsinstitutet i Peking. Efter ytterligare trilska tillkännagav Pekings skiljedomsinstitut att de två skiljedomsinstituten nu blivit fråntagna sina respektive behörigheter. Man införde ett förbud för skiljedomsinstituten att fortsätta använda moderinstitutets namn och varumärke. "Vem #@! tror du att du är?" eller liknande, tror jag att skiljedomsinstituten i Shanghai och Shenzhen tänkte, för ingen lydnad åtföljdes. Tvärtom valde båda skiljedomsinstituten att fortsätta med sina respektive verksamheter precis som vanligt. Man valde helt enkelt att döpa om sig och byta namn - inget tjafs, inga konstigheter. Stöd för denna uppfriskande kaxighet fick man också från städernas lokala regeringar och myndigheter. Shanghais och Shenzhens skiljedomsinstitut har även denna månad och i december fjolåret hunnit utfärda sina egna regelverk om skiljeförfarande. Samtidigt ska det finnas nya skiljedomsinstitut i Shanghai och Shenzhen som är formellt underordnade skiljedomsinstitutet i Peking. I Shanghai ska det även finnas ytterligare ett skiljedomsinstitut att hålla reda på. Det är hög tid för att slipa kompassen för att hitta rätt. Dags att göra hemläxan med andra ord - hög risk för "slarvfel". Någon därute som har stenkoll på läget? Hojta till!

Pouring love from China

Den vars hälsa inte är på topp bör kanske främst undvika en sak i Kina, nämligen att befinna sig vid invigningar av västerländska lyxmärkesbutiker. Själv har jag aldrig förstått poängen med att köa för ett väskköp men alla är vi ju olika. Kineserna stillar sitt hysteriska lyxbegär både inom landet och nu allt oftare utomlands, där städer som Paris och London, men också skandinaviska, blivit oerhört attraktiva shoppingdestinationer. Enligt vad jag har hört har exempelvis Harrods i underbara London anställt flera kinesisktalande säljare och vid tider där märkesbetuttade turister från Kina är som allra flest, sätter man också upp en välkomstskylt vid entrén på kinesiska. Desiree Bollier, chef på Value Retail, ett företag med flera outletbutiker i Europa där märken som Prada och Dolce & Gabbana säljs, beskrev hela fenomenet på det allra mest romantiska sätt: "We have a love story between us and the Chinese".

Konsumentindex i Kina ligger på 108, vilket är 15 över världssnittet, enligt amerikanska Forbes. Enligt HSBC Global Researchs rapport är en fjärdedel av världens alla lyxshoppare kineser medan siffran istället låg på en tiondel för bara tre år sedan. I kombination med konsultjätten McKinseys prognos om att nära nittiofyra miljoner kineser kommer att resa utomlands till 2015 så lär ledningspersonalen för alla företag inom lyxbranschen inte sitta sysslolösa.

Därför är jag förmodligen ensam om att fascineras mer av den kinesiska lyxhetsens uppkomst än  Hermèsväskor (inget fel med sistnämnda heller förstås). För långt ifrån alla dessa lyxkonsumenter i Kina är rika och snarare är det så att all fakta på området mycket verklighetstroget avspeglar det nya kinesiska konsumtionsmönstret och den kinesiska populärkulturen. Många av dessa konsumenter har kanske en månadslön på omkring fyra, femtusen brutto, en lönenivå som visserligen är rätt hygglig i Kina, speciellt om man är ung och junior på arbetsmarknaden, men som kanske inte riktigt räcker till månadsvisa lyxköp. Men ingenting är omöjligt sägs det. Man sparar en del av inkomsten och ett konsekvent sparande under en längre tid gör förstås att man rent tekniskt kan punda ut ett antal tusenlappar (eller ja, i Kina är ju den största valutan 100 RMB) för att göra sitt lyxköp. Det är också en del av den kinesiska kulturen att lyxa till det för sig själv för att markera hög social status. Att inte äga några märkesplagg (och att åka kommunalt) finns inte på kartan för många, speciellt de med en högre tjänstebefattning på jobbet. Visst förekommer ett sådant tänkesätt på vår sida av jordklotet också men inte alls i samma omfattning och grad som det gör i Kina.

Vad tusan har allt detta med juridik att göra tänker kanske en del. Jo, jag tycker ju att det är roligare om bloggen ibland förenar juridik med något mer lättsamt och för dem flesta relaterbart. Juridiken i detta inlägg har med skatterätten att göra. I fredags utfärdade regeringen i Peking nya riktlinjer som ett led i landets planerade skattereform. Riktlinjerna kommer sannolikt medföra särskilda skattepålägg för lyxvaror vilket i praktiken innebär en förhöjning av  "lyxmoms" (skattesatserna för lyxvaror är redan höga i Kina jämfört med många andra länder vilket också är den drivande faktorn bakom att många kineser passar på att "fynda" utomlands), enligt den kinesiska kommissionen för landets utveckling och reformer. Det har också varit tal om att ett konkret skattepålägg eller en tilläggsavgift på 20% redan är bestämd och den kommer att gälla för bilar som säljs för över 1,7 miljoner RMB. I övrigt är det dock oklart vilka varor som i lagreformens mening kommer anses tillhöra lyxklassen. Enligt en företrädare för kommissionen så har tidigare lyxvaror nu blivit så pass vardagliga att de sannolikt inte kommer att "lyxbeskattas". Jag antar att vissa varor kommer att undantas men det återstår att se hur det slutgiltiga utfallet av skattereformen kommer att bli.