10 juli 2015

"If I'm a dirty lawyer, then you're looking in the mirror"

- Harvey Specter, Suits


Frågor om Kina finner jag oftast vara svårbesvarade. Det krävs ingen vidare djupdykning i ämnet utan så snart ett samtal om Kina inleds uppstår en risk för kortslutning i hjärnan och den rappa konversatören i mig blir ett minne blott.

Det finns två ämnen som alltid finns medtagna på den obligatoriska agenda som fantasilöst verkar bestämma allt Kinarelaterat innehåll här hemma - miljö (det vill säga skitig luft) och korruption. Genom att diskutera det ena samtalsämnet - korruption - kommer jag därför att, åtminstone försöka, sakligt exemplifiera och förklara varför frågor om Kina och dess förhållande till omvärlden oftast är komplexa. 

Genom en storsatsning benämnd Skynet, som till skillnad från Terminator inte är fiktivt, kan korruptionsbekämpningen hittills beskrivas som en kluven framgång för de kinesiska myndigheterna. Om Operation Fox Hunt var en hysteriskt outtröttlig jakt på korrupta före detta tjänstemän är Operation Skynet den med anabola steroider doserade förstärkningen av antikorruptionskampanjen som har skördat framgång i den bemärkelsen att många brott beivrats. En stor mängd av alla fula fiskar har emellertid hittat sin fristad utomlands, i länder som USA, Kanada och Australien, där de lever loppan i sitt nyfunna hemland tack vare mutpengarna som självfallet fick slå följe. "There are bigger fishes to fry" heter det på engelska och i den bemärkelsen är inte framgången fulländad. Och inte heller kan korruptionen längre anses vara en ren nationell angelägenhet för Kina eftersom korruptionen numera de facto kvarlever i andra länder.

Efter en snabb googling kan följande siffror erbjuda en fingervisning om vad det är för proportioner som korruptionen i Kina har antagit. En kinesisk före detta tjänsteman, numera upptagen som en av de misstänkta som Kina vill ha utlämnade, vars uppgift var att ansvara för och övervaka statliga konstruktionsprojekt, är misstänkt för att ha stoppat 40 miljoner dollar i egen ficka innan hon flydde till USA där hon numera är frihetsberövad. Detta utgör ett enskilt fall utav många fler och bara i USA beräknas fler än hundrafemtio kinesiska före detta tjänstemän misstänkta för korruption befinna sig. Sammanlagt 2,83 triljoner dollar beräknas ha olagligen kanaliserats ut från Kina mellan år 2005 och 2011.

Beijing och Washington har i sina politiska dialoger pratat om huruvida Kina och USA ska ingå ett utlämningsavtal. Jag talar om USA eftersom Kina har ingått utlämningsavtal med ett antal länder men inte med länder som USA, Kanada och Australien, dit tillflykten sker i störst utsträckning. Kinas intresse av avtalen motiveras självfallet av att Kina vill fortsätta med sin korruptionsbekämpning på sitt vis, på sina villkor och inom ramen för det kinesiska rättssystemet. En utlämning från USA till Kina skulle då endast utgöra en smärre formalitet. USA:s hittills försiktiga inställning till att ingå utlämningsavtal med Kina har å andra sidan motiverats av att en utlämning kan strida mot USA:s konstitutionella principer om allas rätt till en "fair trial" och förbud mot tortyr. Olikheter i respektive lands lagstiftning och rättstillämpning kan även medföra juridiska oenigheter såsom skuldfrågan och intrikata tolkningsfrågor. En fråga om bekämpning av korruption kan därför snabbt skifta om till en klassisk konflikt mellan väst och Kina där ord ges generöst mycket mer utrymme än handlingar. 

Ett primärt motiv bakom Kinas korruptionsbekämpning är kommunistpartiets oro för att korruptionen undergräver partiets förtroende och i längden även dess auktoritet - samma oro kan förstås inte tillskrivas USA utan sylvass ironi. En trolig konsekvens i detta politiska maktspel länderna emellan är således att USA av taktikskäl inte alltför ivrigt går med på att ingå ett utlämningsavtal med Kina.

Det ovan beskrivna är djupt olyckligt. Att gigantiska summor, till huvuddelen bestående av skattepengar som avsatts för samhällsnyttiga ändamål i Kina, olagligen hamnar i andra länder innebär en ohållbar situation som blir alltmer prekär. Med tiden som går uppstår dessutom nya frågor som i sinom tid kommer att kräva svar. Hur överträds migrationslagstiftningen när brottsmisstänkta lämnar landet och bosätter sig utomlands? Vilket ansvar bär tillflyktslandets banker när det gäller konton med genom brott tillförskansade pengar? Finns det garantier för att tillämpningen av grundlagsskyddade regler om frihetsberövande förblir intakt när misstänkta grips i avvaktan på bilaterala lösningar? Vad har tillflyktsländerna för ansvar? Mig veterligen finns det varken några enkla eller rappa svar på frågorna vilket kanske helt enkelt beror på att de inte är lättbesvarade, som så mycket annat med Kina.